Skanderbegs ättlingar. Albanska fragment i ord och bild från min bok

Omslagets framsida. Boken sålde slut omedelbart och trycktes aldrig på nytt. Den utkom årsskiftet 2021-2022

 

Hur reformerar man en ung kommunist? Jag hade lämnat stalinisterna för maoisterna i mitten av 70-talet. Fick jobb ett halvår 1977-78 i Oktoberbokhandeln i Malmö. Samtidigt debuterade jag som prosaförfattare på Oktoberförlaget med Fabrik. 

 

1978 åkte jag till Albanien. Det var fjärde gången, första resan dit var 1972, då vi skämde ut oss runt om i landet i en buss klädd i en röd banderoll med den på albanska skrivna texten Röda stjärnan! Men nu blev jag valt till "delegations-ordförande" för en grupp som representerade Svensk-Albanska föreningen. Vi åkte ståndsmässigt i små Polski Fiat med egen chaufför och "guiden" (politiska övervakaren) Afezolli, som syns på bilden tillsammans med mig högt upp i de sydalbanska bergen. Den resan ändrade hela mitt liv. Det jag lärde mig kräver tjocka volymer i skrift.

 

Jag avsade mig varje form av relation och kontakt med kommunistiska rörelser. Kom hem som en delvis annan,och av brutala verklighetsförankrade erfarenheter, människa. Men Albanien och albanerna fortsatte att kulturellt, historiskt och realpolitiskt stå i fokus för mitt intresse. Jag skrev mycket i ämnet, kontinuerligt, inte minst i Sydsvenskan. Jag skrev mycket i andra publikationer med. Ofta samarbetade jag med, och lärde mig massor av albanologen och vännen Ullmar Qvick.

 

2021 samlade jag det viktigaste materialet i den nu helt slutsålda boken Skanderbegs ättlingar.

 

Detta är diktatorn Enver Hoxhas tid, men det var så – under resor mellan 1972 och 1972 – jag lärde känna Albanien.

 

Kollektivbonden i Rembec, södra Albanien. Foto: T.N. 1978

 

Vi kom till lilla Rembec för att få möta en bonde och hans familj. Vi satt i vardagsrummet och samtalade. De berättade om framstegen: inte sedan andra världskrigets dagar hade de kunnat säga det de nu sade. Förtvivlan och krig kunde de lämna bakom sig. Nu sparade de och fick det bara allt bättre. De visade sina kinesiska cyklar, tv:n med den virkade spetsduken på, det rustika gamla kylskåpet. Gamle morfar ville fråga oss en sak. ”Hur mycket sparar ni varje månad”. När vi skamset erkände att det inte blev något över sedan hyran, maten och räkningarna betalats varje månad sa han: ”Jag anade att det var så svårt att leva under kapitalismen, jag lider med er”. Ingen hade hjärta att vidare utveckla ämnet.

 

Katolska kyrkan i Skhodra, vid vårt besök omgjord till sporthall. Vad den är i dag vet jag inte, men gissar att den är kyrka på nytt. Foto: T.N. 1978

 

Är vi redan så gamla och de kommunistiska systemen så avlägsna att våra minnen är irrelevanta? Eller ska vi berätta, så som historikerna berättat, och förutsätta att de som vill lyssna också tar reda på och lär sig om sådant som ter sig märkligt eller obegripligt i våra berättelser?

 

 

I Skanderbegs stad Kruja får jag intervjua Ymer Minxhozi, chefredaktör för New Albania och en av AAP:s höga höns. Vi möts på ett hotell med svindlande utsikt över dalen. Jag har förberett mig mycket noga, med ett dussin frågor och resonemang. Jag spelar in hela intervjun på band. När jag kommer hem till Sverige inser jag att jag har dynamit i bagaget och lyckas placera intervjun i både dansk och norsk vänsterpress. Det komiska är, att det i Danmark sker i Arbejderen, organ för DKP (ml), ett albanienvänligt parti, och i Norge i Klassekampen, organ för AKP (ml), ett kinavänligt parti. Hos danskarna får Ymers ord visa vilken föredömlig politik de albanska kommunisterna för. Hos norrmännen får exakt samma ord visa vilket historiskt förräderi albanerna står för. Politikens mer komiska sidor blottläggs för mig.

 

 

Här intervjuar jag redaktören för New Albania, Ymer Minxhozi i Skanderbegs medeltida fäste, Kruja. Borgen i Kruja finns i staden Kruja i Albanien. Borgens äldsta delar är från 400-500-talet. Det var en gång i tiden bebott av släkten Kastriota. Under 1400-talet användes borgen som bas under Skanderbegs krig mot Osmanska riket under flera årtionden. Foto: någon annan i vår så kallade "delegation", med min kamera. 1978.

 

Tiranas centrum var som gjort för sena promenader. Sommarnattens svärta och cikadornas sång inbjöd till det, liksom den nära nog obefintliga trafiken. Man strosade upp och ned längs Stalinboulevarden, tog en tur på Skanderbeg-torget eller satte sig för ett bloss på trappan till det vita, vackra Kulturpalatset. Man hade alltid albanernas blickar på sig. Det lyste utlänning om oss. Våra fräknar och rödblonda frisyrer berättade allt. Men ingen var fientlig mot oss. Tvärtom fanns det en mycket vänlig och stillsam atmosfär i huvudstaden dessa sena kvällar, då det främsta folknöjet verkade vara just promenaderna. Det surrande lätet från alla samtal hördes in på hotellrummen. Hotell Dajti, ett av de finaste italienska husen som uppförts under den italienska ockupationen, ligger utmed den stora boulevarden och med öppen altandörr kunde jag aldrig motstå frestelsen att ansluta mig till de promenerande. I det mycket fridfulla strosandet upptäckte jag en sida hos mig själv som jag under de föregående årens fabriksarbete helt hade förlorat: ett slags stilla vara, som knappast kunde jämföras med någonting av det jag hade hemma i Sverige. Kan detta ha varit en av de faktorer som gjorde att jag romantiserade det lilla balkanlandet till den grad att förtrycket helt ignorerades eller bagatelliserades?

 

Tirana, centrala torget med Skanderbeg-statyn. Bild från nätet.