”Vad kan poesin göra i krigstid?” Jag får frågan i nästan varje intervju, skriver Ija Kiva i efterordet till sin diktsamling, som just utkommit på svenska. Frågan är intressant på många sätt, vi frågar ju oss annars lite till vardags vad poesin alls kan göra, ens i fredstid.
Ija Kiva föddes 1984 i Donetsk. 2014, när ryssarna angrep militärt, flyttade hon till Kyjiv och är sedan den fullskaliga invasionen 2022 baserad i Lviv.
”vi sitter i det mörka rummet
rygg mot rygg
skugga mot skugga
och vrider solens vigselring varv efter varv
som om vi ville betyga någon vår kärlek”
(ur en dikt daterad 15 januari 2023)
I Kivas dikter påminns jag om bilderna jag sett i ett oändligt stort antal reportage. BBC-reportrarnas röster kan jag höra i hennes dikter, därför att det verkliga kriget också är ett stycke litteratur:
”den långa vägen till ett hem som inte finns drar fram
en räls av andhämtning rakt igenom centralstationen i lviv –
människor som bär de dödas ansikten ser på sina tomma liv”,
heter det i inledningen till Flyktingar. Centralstationen. Och jag ser dem framför mig, för alltid etsade fast i minnet, nu finns de i poesin, alltjämt på flykt undan Putin-fascismens bomber.
Ibland blir jag förstummad av läsningen, men är samtidigt medveten om varför, som i denna från april 2022:
”du bär listor över de levande
till kärlekens postkontor, utan att veta
hur du ska lära dig den onda tystnadens språk –
historiens klocka har stannat
och tidens har fastnat i i halsen
och täcks nu av dammet från dödströtta liv.”
Vi vet vad poesin kan göra i krigstid. Ija Kivas bok är ett starkt exempel och blir förutom att vara poesi också ett dokument över det värsta militära övergrepp Europa har sett sedan det förra världskriget. Jag är tacksam över att få läsa.
Ija Kiva. Fotot hämtat från PEN/Opp på denna sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar