Nytt nummer av tidskriften Essä är för mig en stor sak, särskilt som den hade ett rätt så långt uppehåll. Jag har med behållning läst och skrivit om många tidigare nummer, främst i min numera insomnade blogg Inre exil (som försvann av misstag i samband med mitt hjärtstopp).
Tidskriften grundades 2017 av Emi-Simone Zavall som också är dess ensamredaktör och utgivare. Men i varje nummer anlitar hon skribenter/essäister av främsta slag. Nya numret är inget undantag.
I det medverkar, på temat Öst och väst; Charlotta Krispinsson (Cederström och historiemåleriet), Staffan Vahlquist (Stora män vid Poltava), Janken Myrdal (Den Pontiska slätten), Jesper Roine (Rysslands ekonomiska framtid), Michel Ekman (Minnet av öst, drömmen om väst), Marie Silkeberg (med dikten Bly) och Peter Handberg (Dödens landskap).
Vilken seriös läsare som helst måste imponeras redan av denna förteckning. Jag går i god för att den håller hög klass - rakt igenom.
Anmärkningsvärt nog blir jag (utan att för en sekund undervärdera de övriga essäerna i numret) mest tagen av de två djupt personliga texter/essäer som Michel Ekman utifrån ett finlandssvenskt perspektiv, och Peter Handberg utifrån ett baltiskt/polskt perspektiv författat. De är dessutom för mig mångåriga bekantskaper i den litterära världen. Handberg har jag närläst och skrivit om i mer än tio år. Ekman är en av de finlandssvenska författare vars texter jag började bekanta mig med mer seriöst efter mitt eget besök i Ekenäs i Västra Nyland, vintern 2009.
Ekmans personliga bakåtblick rymmer tyska, judiska, ryska och andra rottrådar som han elegant och stilsäkert väver samman till en av många språk bestående kulturkrets i det nya hemlandet Finland.
Handberg kan i sin essä bland annat visa prov på den helt osentimentala hållning och stil hans författarskap präglas av:
"Om landskapet för barnen var platsen för hemkomst och fortsatt liv, har de östeuropeiska landskapen genom resorna således gradvis genomdränkts av blod, mord och fasa. Varje ort är platsen för en massaker."
Det skriver han med den egna erfarenhetens hela tyngd. Därför är hans böcker så betydelsefulla (till exempel Strö aska över mitt huvud).
När ett nytt nummer av Essä öppnas för mig blir jag samtidigt på nytt påmind om vilka rikedomar som kan gömma sig i ett enda nummer av en enda kulturtidskrift. Behöver jag säga att en prenumeration är i högsta grad rekommenderad? Här kan du teckna den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar