Terror, tortyr och det relativa

Tripoli centrum. Foto: Thomas Nydahl

 

Låt oss vara helt ärliga nu. Irak, Syrien, Libanon, Yemen och Gaza brinner. Israel befinner sig under konstant islamist-attack, från söder, öster och norr. Människor skjuts, bränns, dödas.

Men det värsta som fanns var Libyen! En värre tyrann än Muammar Gaddafi fanns inte.

Jag hade en svag punkt; jag reste mer än gärna till Gaddafis, Hoxhas och andras diktaturer. Vad jagade jag, var det bara vind? Nej, det var sökandet efter det som fanns bakom rubrikerna, bakom Västerlandets ofta förljugna självbild.

Gröna torget i Tripoli. Foto: Thomas Nydahl

Jag försökte förstå varför dessa envåldshärskare kunde skapa och leda nationer och civilisationer som var både uthärdliga (?) och möjliga att leva i. I så många år!

Jaså inte? Jämför då med vad som pågår just nu. Massdöd, förstörelse, ömsesidigt hat. Skulle det vara ett alternativ? Inte för folken. Inte för nationerna. Kanske för supermakterna med det yttersta inflytandet? Kanske för Putin-fascismen?

När jag satt rökande vid Gröna torget i Tripoli centrum tänkte jag varken på tortyr eller terror. När jag flanerade utmed boulevarderna i Albanien tänkte jag aldrig på straffgruvor eller tortyr. Jag samtalade med människor som tycktes öppna, levande och fria, jag delade en fika med dem trots att kaffet i det första fallet var mycket dyrt, i det andra nästan gratis. Är det tecken på inskränkthet och dövblind politik? Nej, det är tecken på erfarenhet och livshållning. Min.

Idag kom pensionen. Köpa grisfötter eller grönsaker av andra sorteringen? Nej, bara försöka överleva, också inne på sjukhuset.

Sydalbanska motiv. Foto: Thomas Nydahl

OBS: Detta är inte ironiskt menat. De som dagligen dör i den gröna vårens efterföljd eller i islamisternas terror hade förstås hellre levt i den gamla tidens fredlighet. Att konstatera fakta är inte detsamma som att hylla despoter. Inte ens albanerna, som slipper bomberna, lever i verklig fred. Friheten är för dem också en daglig kamp mot de ekonomiska brottslingarna och den groteska fattigdomen. I Libyen finns det tre regeringar som bekrigar varandra. Jämförelser mellan då och nu bör alltid göras och man får aldrig glömma att västerlands söndertrasande av Libyen ytterst handlade om makten över oljan.