Suddigt, skarpt, hopfällbart, dubbelinfekterat

Camden. Foto: Astrid Nydahl

 

Också suddiga bilder väcker skarpa minnen. Den där dagen i Camden hade allt. Hade jag varit frisk så hade det varit ännu bättre. Men jag gick med hjälp av min Boots-käpp och den använder jag alltjämt, dagligen.

Nu när hälsokrisen blivit ännu värre lämnar jag inte huset utan den. Och är jag med i bilen någonstans stiger jag aldrig ur den utan min Boots-käpp. Dess andra, största fördel är att den är hopfällbar (som exemplet på bilden), vilket gör att jag vid behov kan stoppa ner den i väskan (eller i forna dar när jag reste och lade den hopvikt på bagagehyllan).

När jag sa till receptarien på lokala apoteket att jag en gång haft samma röda färg på mitt skägg som han, kom repliken blixtsnabbt: Var tid har sin färg! 

När jag så satte mig för en enkel kvällsmåltid tog jag dagens tredje dos av medicin mot inflammationen av bitestiklarna. Telefonen ringer, samma läkare som jag fick hjälp av. Han frågar lågmält hur det går. Jag kan meddela honom att den värsta smärtan är borta. 

Då släpper han nästa olidliga besked. Svaret på odlingarna hade kommit. Det visade sig att jag också har en ny urinvägsinfektion! Så nu ska jag dubbelmedicinera. Och jag vet av erfarenhet att som ett brev på posten kommer då också en ny svampinfektion. Vad är meningen? Hur mycket orkar man med? I morgon ska jag ha en rejäl lammbit på låg temperatur i ugnen flera timmar. Min plan var att i tre dagar framåt få njuta lammet inbäddat i citron, vitlök och örtkryddor, grönsaker och grekisk feta-ost med ett enkelt glas vin. Vilken är sensmoralen?