Svindlande höjder!

Foto: Astrid Nydahl

 

Heathcliff är en levande man.

Åter ser jag den jag kunnat bli

om fallet vara lika högt. Svindlande höjder!

Han hittades på

Liverpools gator, jag på Malmös. Var går

gränsen mellan passion och dårskap? Jag

har aldrig sett den.

 

Är det klassernas kamp vi ser? Det brittiska

rike där godsen finns lever än i dag. Fattiga

män och kvinnor är fattiga 2024. De rika

nu rikare än i Wuthering Hights. En av dem

är premiärminister, rikare än kungen. Varken rik

eller väl avlönad blev jag. Hemmet är inte mitt.

Jag kräks när jag ser dessa räksmörgåsar, jag              

kräks och kvävs av dysfagin.

 

Min sjukdom är obotlig, den drar mig neråt.

Jag har nylagad fisk i näsan och resten kommer

vid kvällsmaten. Att se film är flykten, att

försvinna ut över de dimmiga, engelska hedarna,

är bästa medicinen. Är Peyman och Payam Kia resultatet 

av en förfelad godhet, har vårt land fostrat

dessa spioner i tio år för att slippa klander? Jobbar

man på Säpo kan man lika gärna tjäna GRU. Dysfagin

är vår tid, liksom KOL och kokainsnortande. 

En öppen dagstidning, katastrofens spegelbild, våldets

och hotens dagar, inte mer privat än en vårdcentral

utan dörrar, fönster och tak. Jag vägrade papperstrycket,

också de litterära tidskrifterna som alla blivit ungdomens popjournaler. Litteraturen måste vårdas i ensamhet, bortom bibliotek och så kallade bokhandlar,

bortom tidens och varats trycksluftsbehandlare.

 

Måste jag stå på stege eller stol för

att framkalla svindeln. Räcker filmen eller

boken jag håller i handen. Vad krävs av

en upphittad människa i dag, annat än

anpassning och offervilja?

 

När drogerna införlivats med kroppens

och själens ständiga rundgång finns det

ingen utväg. Jag frågade Kristian Lundberg

bara någon månad före döden. Han saknade

pengar, var svårt sjuk och märkt av drogerna.

Han led av sin ettåriga nykterhet, i postakut abstinens.

Lewy Body demens stämplades i hans panna.

Inget av orden beskriver hans helvete.

 

Klassmörkret kallades hans perspektiv av

kvällstidningen. Är det specifikt underklassen

som bär på detta mörker? Från svindlade höjder

har också överklassens barn fallit ner i

missbruket och själens återvändsgränd.

Jag reser mig med jämna mellanrum

men står sällan länge. Mina ben bär mig

en stund när jag väntar på bussen. Läser

gör jag i sängen.

Att lida av sin nykterhet är att alltid

veta att den leder fram till nästa höjdrädsla

och höga fall.