lördag 2 januari 2016

Imperier och kalifat. Vänta inget av det nya året...

Hatchards Bokhandel, London december 2015. Foto: Astrid Nydahl
Vad som är fascism och nazism idag strider de lärda och halvbildade om med samma frenesi. Putins vänner håller med honom om att Ukraina är ett ormbo för just fascister - ett argument som säljer som smör. Putins vänner finner vi både bland brittiska partiledare (som i fallet UKIP) och vissa nationalistiska krafter som inte tycks generas det minsta av den nya tsaristiska regimen i Kreml, eftersom den sammanfaller med drömmen om Eurasien.

 Men de krafter som ger Ukraina sitt stöd genom att helt förneka - aktivt blunda för - fascismens krafter, målar därmed in sig i ett hörn. Det hörnet kan beskrivas som ett nytt kallt krig, men det kan snabbt bli mycket varmt.

I samband med det förra EU-valet slängdes epiteten som bumeranger genom medlemsländerna - just som bumeranger för de kom alltid tillbaka till avsändaren. Något jag påpekat tidigare håller jag fast vid, och det är att några av de framgångsberusade nationalistiska partierna verkligen har rötter i den monumentala ondska som präglade deras hemländer under Andra världskriget. Jag behöver bara nämna pilkorsar-inspirerade Jobbik i Ungern, nationalsocialistiska Gyllene gryning i Grekland och samma andas barn i tyska NPD. 

S:t Pauls Cathedral, London i december 2015. Foto: Astrid Nydahl

Camden Market, december 2015. Foto: Astrid Nydahl


För mig är detta själva lackmustestet, och varje gång en antisemitisk attack äger rum i Europa - tänk Bryssel, tänk Paris eller varför inte på de lågintensiva versionerna i Malmö -  påminns jag om vad som faktiskt hände Europas judar under nazisters, pilkorsares och andra totalitära regimers epok. Att glömma det vore att förhålla sig likgiltig till det som alltid är ett pågående hot och som tämligen snabbt kan eskalera till något större och farligare. 

Vi går inte in i ett nytt år som duvungar. Vi vet ungefär var vi har dem. Imperiebyggarna sorterar vi under de stora hotens rubrik. Sekterna, dödskulterna, ideologerna, sorterar vi under förvisso små hotrubriker, men vi är samtidigt medvetna om att de brukas - utnyttjas hette det förr - därför att de är nyttiga idioter i imperiebyggarnas projekt, oavsett om de själva kallar sig vänster, höger eller något tredje. 

Den som satsar på Putin i tron att han vänt imperiebyggandet ryggen förstår inte den dualitet - och förstås maktkamp om territorier, naturtillgångar och annat - som ligger i stormakternas ambitioner. Ryssland, USA, Kina, de islamistiska staterna är, trots inbördes olikheter och rasande stora skillnader i ideologiska system överens om en sak: de vill den totala makten ("det totala kriget", minns ni?) oavsett om de behöver använda militära medel eller ej. När Saudi-Arabien avrättar 47 personer i dagarna reagerar Iran med största möjliga vrede. Innebär det att de skiljer sig åt som statsideologier? Nej, bara att de vill döda olika människor. 

Vi lever i de stora, totalitära ideologiernas stridsperiod. Vi kan med andra ord fundera på vilka gravar vi vill ha och vad vi ska säga till de efterlevande. Tro inget gott om 2016 annat än på den familjära och/eller nära planet. Allt pekar på att det kommer att flyta ännu mer blod. Allt pekar på en våldsam uppgörelse mellan imperiebyggare och kalifatbyggare. Och den uppgörelsen äger rum också på Europas gator och torg. Vi har redan sett förspelet och vet att det kommer mer.



1 kommentar:

Cello Jr sa...

Ack, ja, vi är historiens fångar. Intrasslade i dess garn. Hegels tes och antites samt syntes.

Låt oss således ej glömma vänsterns skuld till nazism och fascism. Italiens historia är belysande.

Utan stöd från liberalerna (!) hade fascismen aldrig segrat. Liberalerna föredrog fascism framför bolsjevism.

Den nu avlidne folkpartisten Andres Küng - flykting från sovjetiska Baltikum - skrev en bok med titeln "Att så socialism och skörda fascism". Kanske han tänkte på Chile, jag vet inte.

Man kan likna gärna säga "att så fondsocialism och skörda nyliberalism", eller "att så multikulti och skörda extremnationalism".

I ett EU vars ledare är lika mycket quislingar som marionetterna i naziockuperade länder och i sovjetockuperade Östeuropa, så slänger till slut även den liberale demokraten all försiktighet överbord och väljer Marine Le Pen framför Hollande, Eller SD framför Sjuklövern.

Kunde Churchill ingå en ohelig allians med Stalin för att besegra Hitler, varför skulle inte en liberal demokrat kunna rösta på ett nationalistiskt parti oavsett dess rötter? Varje tid har sin utmaning.

Man kan förstås dra sig undan världen som en Montaigne, eller tro att man kan det, men verkligheten har en obehaglig tendens att tränga sig på. Det finns ingen neutral mark, som Bob Dylan och George Bush konstaterade, "If you're not for me you're against me."

I dagens kaos framstår Viktor Orban som en Charles Martel och Poitier ligger vid Ungerns gräns,

Så historien upprepar sig?

Låt oss bara anta att nazismen är på väg tillbaka, i så fall har den växt fram ur den mylla som de intellektuellt ohederliga och censurvänliga värdegrundsdemokraterna skapat. Detta i sin tur har en grund i en intellektuellt ohederlig antirasistisk diskurs, som tillåter, . . ja, uppmuntrar vad du kallat "vithetskomplex".

Kanske det är så beskaffat, att det är extremisterna till vänster och höger som ständigt störtar oss i olycka, därför att de är tillräckligt fanatiska och för att den ljumma majoriteten är för splittrad och lättlurad samt oengagerad.

Ett förhållande man aldrig kommer att kunna ändra på.

Teoretiskt hade det inte varit omöjligt. Vi hade ju Luciaöverenskommelsen när det nu var. 1992? En sista reflex av nationell självbevarelsedrift.

Samtidigt drev bankerna och regeringen samt ungraren George Soros vårt land mot ruinens brant. Att studera det salongsfähiga gangstervälde som drev tusentals friska
företag i konkurs är viktigt för att förstå omfattningen av rötan.

Är politisk verksamhet alls meningsfull? Givetvis. Oppositionen i en diktatur åstadkommer saker. Men befrielsen blir alltid en besvikelse.

Så reflexen att dra sig undan världen och odla sin trädgård är alltid närvarande - men när världen inte tillåter det? Vad återstår?