lördag 9 januari 2016

Författaren och bokanjären Ove Allansson är död


En mångårig vän i litteraturens värld är död. Jag hade en julhälsning från Ove Allansson för bara några veckor sedan, med humor och snits som alltid, och ikväll läser jag att han avlidit 83 år gammal. Jag som hade velat säga adjö. Men det får man ju inte. Ove kan jag inte skriva om just nu, när jag just fått veta, så istället dessa rader om hans senaste (men inte sista, Ove berättade att han hade en ny på gång). Det är en ruskigt läsvärd bok.

***

Det finns inte så många svenska författare som jag följt sedan ungdomsåren. En av de få är Ove Allansson. Han är en av de trägna som ständigt återkommer till livets hårda villkor, dess orättvisor och elände. Men han gör så mycket mer, utifrån sina erfarenheter, inte minst som sjöman, har han skapat oförglömliga skrönor och underhållande berättelser. Humorn och värmen finns alltid med. Sedan debuten med Resan till Honduras 1967 har han utgivit ett mycket stort antal verk: romaner, novellsamlingar, fackböcker, sånger och dikter. Jag har faktiskt läst hela hans författarskap.

Jag var mycket ung när jag mötte Ove på en författarkväll i Malmö. Han besökte Kirsebergs bibliotek och läste. Jag var en ung hetlevrad revolutionär som älskade den svenska proletärlitteraturen. Han bemötte mig vänligt och jag minns kvällen med värme. Kanske också för att den var ovanlig, i vår krets umgicks vi mest med ”klassiker” och teorier. Vi var bra på att rabbla citat. Ove var något helt annat, en äkta berättare och läromästare.

Jag ska inte gå närmare in på vad hans böcker betytt för sjölivet och de fackliga initiativen, för det finns så mycket berättat om det i just den bok jag nu visar er. Det är Ove Allanssons bastanta memoarbok – 442 tättryckta och breda boksidor -  som han nu utger, 80 år gammal men alltjämt skrivande. Under livets gång har Ove och jag haft kontakt, deltagit i projekt tillsammans (Rallarros stora sjötema som han och Per Helge var redaktörer för), jag har vid två tillfällen intervjuat honom, den senaste mycket utförligt för en bok jag skrev, och vi har framför allt bytt böcker och skickat brev och på senare år mail till varandra. När jag slår upp hans bok och börjar läsa blir det därför också en resa ner i den politisk-litterära historia jag de senaste fyrtio åren delat med Ove.

Han berättar så mycket som jag känner igen. Han från sitt vänstersosse-perspektiv och jag från mitt numera namnlösa. Det roliga är att se hur det går en röd linje i hans gärning, från de böcker han skrev som skapade debatter, som ledde till förändringar för sjöfolket, till de fackliga aktioner han deltagit i inom litteraturkretsen, både lokalt i Göteborg och nationellt i Sveriges Författarförbund. Också i dessa sammanhang finns hans fina och finurliga humor med.

Det skulle bli svårt att gå in i detaljer i denna bok. Den är så ofantligt rik på mänsklig erfarenhet, på mellanmänskliga möten och både framgång och motgång i olika avseenden. Men det jag fäster mig allra mest vid är hur hans humör präglar alltsammans. Och så noterar jag – trots att jag visste det förut – hur stor hans kärlek till bluesen och jazzen är. Tacksam är jag dessutom att få dela den portugisiska fadon med honom.

Finge jag ge några råd till er som kanske inte läst honom än, så skulle jag rekommendera ett par av hans böcker: Svarvarns första sommar som kom 1977, det är en varm och vacker kärleksroman, New York Blues från 1981 som jag hade så goda timmar med och kanske särskilt ur hans senare produktion Den sorgsne trubaduren från Fogo, utgiven 1992, och Blues för Maria, hans senaste roman från 2008, där hans egen långa kärleksrelation med hustrun Ia säkert bidragit med många detaljer. Vill man läsa om honom kan man antingen gå till Allemans djävul, en bok om Ove Allanssons författarskap, redigerad av LÅ Augustsson, eller min egen Kön, klass och kultur, där den rätt så omfattande intervjun finns med.

Man behöver varken vara sjöman, svarvare eller bokanjär (x) för att tycka om Ove Allansson. Det räcker så gott att man är en läsande människa. En bokslukare, nyfiken på världens berättelser och erfarenheter.

(x) uttrycket är Oves och finns med i en av hans romaner. Klicka på ordet ovan så kommer du till sällskapet Bokanjärerna.

1 kommentar:

Hans Thunström sa...

Jag håller med om Allanssons litterära storhet. Själv är jag mest förtjust över hans sjömansskrönor. I en av hans böcker ger han en fantastiskt fin beskrivning av en vik någonstans i arabstaterna, hur skeppet seglar in i viken som dallrar av hetta och färg.Det är som om man står på backen!