tisdag 19 januari 2016

En epok utan bildning men med ohyggliga mängder "vetande"

Foto: Astrid Nydahl
Det talas, det tisslas, det tasslas. Ordet är vetande. Den ena säger sig veta med säkerhet, den andra säger att han från säker källa vet vad han talar om. Den som inte vet borde istället ha vett att tiga. Eftersom jag sitter och arbetar med ett manus där den ungerske författaren Sándor Márai figurerar plockar jag fram ett citat av honom:
Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter. Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt. I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit. Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg)
När jag nu läser hans rader på nytt får det mig att tänka på vad orden har för betydelse här och nu. Är vetandet av samma kategori som när Márai driver med det? Ja, jag tror det. Idag kan en människa betraktas som bildad och vetande bara genom att citera något han eller hon snappat upp på en löpsedel eller läst i någon banal veckotidning. Har man inte koll på senast Idol-vinnaren har man det kanske på den som satt i något låst hus i Paradisien några år tidigare. Och om man, med tanke på vad som just nu är aktuellt, inte vet vem som får guldbaggar och andra utmärkelser för medverkan i banaliteter till film eller på musikinspelningar som försvunnit ur det allmänna medvetandet om ett år, kanske man stöts bort som sällsynt oinformerad och okunnig. Jag har just pratat med en människa som aldrig hört talas om Celine Dion. Det var en stor och överraskande lättnad!

Det är i sådana stunder jag tänker på barnbarnen och vad jag alltid måste påminna dem om. Vägen till kunskap går inte via löpsedlarna eller senast upptäckta diskussionsgruppen om hederskultur eller hudsalvor på Facebook. I allmänhet är sådana vägar uppenbara återvändsgränder. Eller som Márai skrev:
I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. 

3 kommentarer:

Håkan Bergman sa...

Varför se en välgjord dokumentär på två timmar när man kan se ett klipp på Youtube på 5 minuter? Överallt detta skitsnack om ingenting. Jag hade ett filosofiskt samtal igår. Det brukar hända en gång om året. Tacksam för det lilla får man vara.

Snön faller sakta över tisdagen. Vi ger väl inte upp än?

Allt gott,
Håkan

Bengt O. sa...

Jag läste just de där raderna i Crister Enanders "Dagar vid Donau" som jag förbereder ett inlägg om. Det slog mig då att det Márai skrev ju är än mer relevant i dag när allt "vetande" tydligen finns tillgängligt genom ett klick på nätet. "Envar sin egen professor" skrev Falstaff, fakir. Idag är väl professorer ingenting men envar kan ju vara sin egen kulturarbetare eller -på mitt område- envar sin egen finansminister. Tyvärr har väl Googlepedagogiken också blivit ledstjärna inom utbildningsväsendet.

Nu råkar jag veta vem Celine Dion är men annars är underhållningsmusik efter 60-talet huvudsakligen ett terra incognita för mig. Okunnig, javisst, men det är mycket man slipper höra.

Thomas Nydahl sa...

Tack Håkan. Ack nej, aldrig ger jag upp så länge jag andas och har förståndet i behåll.
Tack Bengt O. Googlepedagogiken är ett bra sammanfattande ord, det snor jag!