tisdag 19 januari 2016

En epok utan bildning men med ohyggliga mängder "vetande"

Foto: Astrid Nydahl
Det talas, det tisslas, det tasslas. Ordet är vetande. Den ena säger sig veta med säkerhet, den andra säger att han från säker källa vet vad han talar om. Den som inte vet borde istället ha vett att tiga. Eftersom jag sitter och arbetar med ett manus där den ungerske författaren Sándor Márai figurerar plockar jag fram ett citat av honom:
Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter. Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt. I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit. Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg)
När jag nu läser hans rader på nytt får det mig att tänka på vad orden har för betydelse här och nu. Är vetandet av samma kategori som när Márai driver med det? Ja, jag tror det. Idag kan en människa betraktas som bildad och vetande bara genom att citera något han eller hon snappat upp på en löpsedel eller läst i någon banal veckotidning. Har man inte koll på senast Idol-vinnaren har man det kanske på den som satt i något låst hus i Paradisien några år tidigare. Och om man, med tanke på vad som just nu är aktuellt, inte vet vem som får guldbaggar och andra utmärkelser för medverkan i banaliteter till film eller på musikinspelningar som försvunnit ur det allmänna medvetandet om ett år, kanske man stöts bort som sällsynt oinformerad och okunnig. Jag har just pratat med en människa som aldrig hört talas om Celine Dion. Det var en stor och överraskande lättnad!

Det är i sådana stunder jag tänker på barnbarnen och vad jag alltid måste påminna dem om. Vägen till kunskap går inte via löpsedlarna eller senast upptäckta diskussionsgruppen om hederskultur eller hudsalvor på Facebook. I allmänhet är sådana vägar uppenbara återvändsgränder. Eller som Márai skrev:
I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral.