onsdag 17 juni 2015

Ungerska muren, skrivandet, hemorten och friheten

Foto: Astrid Nydahl
Adorno upptar fortsatt mina tankar. Ur hans Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman) plockar jag idag bara en liten bit ur ett längre avsnitt:
"För den som inte längre har någon hemort blir kanske själva skrivandet ett boende. Och då producerar han, liksom en gång i familjen, oundvikligen också avfall och skräp."
Hemorten är grunden för allt. Denna sommar har jag tänkt försöka ta mig till några platser i Malmö med buss för att betrakta dem som just det förflutnas hemorter. Det är ett vanskligt företag. Antingen slungas man tillbaka ner i de tjocka lagren av minnen eller så står man kall och likgiltig inför det man ser. Rasmusgatan vågar jag inte ens besöka. Där jag levde mina första sex år på jorden var den gatan en trygg hemort, idag är den en av Malmös farligaste. Med sommarkortet för buss och tåg skulle de kanske vara möjligt att se Lorensborg och Gamla väster. Om det genomförs borde det ge nytt syre till arbetet med min Malmöbok.

***

På tal om hemort noterar jag att Ungern ska bygga en mur vid gränsen mot Serbien. Det är en ödets ironi att just Ungern gör det, eftersom landet ofta var den enda seriösa och möjliga flyktvägen ut ur Sovjetväldet för människor som tröttnat på förtrycket. Från Ungern tog de sig, via livsfarliga övergångar, till Österrike där de kunde få skydd och möjligheter till ett liv i frihet. Då flydde människor ut ur Ungern, oavsett om de kom från Polen eller Rumänien. Idag försöker människor ta sig via Serbien och Kosova in i Ungern för att sedan resa vidare mot säkra asylländer som Sverige. De flesta gör just det. Ytterst få stannar i Ungern. Ska således också vi bygga en mur?

I vår närmast bakomliggande tid är det väl bara Israel som satsat på ett murprojekt. Jag har hela tiden känt ett starkt obehag inför den politiken, men förstår ju att det minskat antalet palestinska mordkommandon inne i Israel. Men man måste också dra sig till minnes Nordkoreanska murexperiment, som både låser människor inne och underlättar för den repressiva apparaten. Den ungerska planen ter sig därför mindre attraktiv.

Hur möta den stora flyktingvågen då? Jag tvivlar allt mer på att det finns en framkomlig EU-väg till lösningar. Vi kan bara helt stilla jämföra Sverige och Finland för konkreta besked.

Ungern har idag säkra anhängare hos högerkretsar som närmar sig det identitära. Det är ingen tillfällighet. Ungern har också allt mer närmat sig Putin-kretsen. Och jag antar att det stämmer väl överens med den ideologiska riktning som skissar på en framtida union mellan Europa och Ryssland. Å andra sidan tycker jag att den typen av "visioner" har en fördel i att de är så förbaskat lätta att vända sig bort ifrån. Vem vill leva under Moskvas järnhand? Möjligen den nya tidens "nationalister" som med sina identitära ideal, via Dugin tycker sig ha funnit Kamrat nummer ett i Putins Ryssland. Väl medveten om att vad jag skrev i samband med min bok Identitärt vill jag ändå ta tillfället i akt att påpeka att inget av det - särskilt inte Duginvägen till Putins terror - har någon sympati från mig. Rakt tvärtom. Och vem vill producera skräp och rövslickeri av politiska skäl?