måndag 1 juni 2015

Om regeringsbildningen i Finland

Foto: Astrid Nydahl

Det har inte varit helt lätt att följa den finländska regeringsbildningen om man förlitat sig på svenska nyhetsprogram. Däremot har redaktionen för finkspråkiga nyhetsprogrammet Uutiset (SvT2) haft en förnämlig bevakning, vilken kulminerade i fredags med presidentens installationsceremoni. Den var fascinerande i sig och präglades av stort allvar inför landets problem. 

Något lite har det väl ändå sipprat in i Sverige att Sannfinländarna nu sitter i regeringen och att dess ordförande Timo Soini blivit bland annat utrikesminister. Föreställ er nu något liknande i Sverige. Då skulle SD:s ordförande Åkesson få en tung ministerpost i en koalition! Vilket ramaskri det skulle bli.
 

Jag frågade en vän i Finland om SF-deltagandet i regeringen är ett utslag av finländsk pragmatism.
”Detta var pragmatism (på sätt och vis) d.v.s. Sannfinländarna var efter valet, trots att de gick tillbaka litet, jämfört med tidigare, det 3:e största partiet, och efter att det skurit sig med Socialdemokratiska partiet ansåg tydligen Sipilä att dessa tre stora, Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna var ett bra och stabilt alternativ. Sipilä har poängterat 'förtroende' som en viktig ingrediens här.”
Jag påpekar att vi i Sverige ständigt hör att SF, liksom SD och andra liknande partier är ”fascistiska”. Jag har sedan länge principiella invändningar mot sådana beteckningar, som är lättjefulla förenklingar och därtill ideologiskt grundlösa. Man kan till exempel inte likställa partier som SD eller Dansk Folkeparti med ett nationalsocialistiskt parti som grekiska Gyllene gryning. De har ingenting gemensamt. Hur ser "fascist"-anklagelsen ut ur ett finländskt perspektiv?
”Nej, Sannfinländarna är inte fascister, men har medlemmar, enstaka och mindre grupper som är det. I själva verket har de också medlemmar som är socialdemokrater. Men Soini friar till alla, huvudsaken att rösterna kommer.”
Jag skulle själv helst beteckna SF som ett klassiskt populistparti som gärna ger vind i seglen åt aktuell problematik – som ändå i Finlands fall är en västanvind jämfört med situationen i Sverige – kring ekonomi, arbetslöshet och invandring. Kanske blir det svårt för Soini att ändå helt anpassa sig till ett regeringsprogram där invandringen spelar ingen eller liten roll.
”Soini sa enligt Hufvudstadsbladet att som minister stöder han regeringsprogrammet, men hoppas ändå som bloggskribent och privatperson kunna uttrycka sig fritt (!) En typisk finsk illusion, att man kan uttrycka sig som olika personer... Timo Soini är en man som alltid, om inget annat hjälper, kan finta bort besvärliga frågor med ett skämt eller en rolig släng, och sådant går hem.”
Utifrån dessa svar, tack till A. i Finland, drar jag ändå slutsatsen att den finländska situationen radikalt skiljer sig från den svenska. Ändå tycks svenska medier lida av den gamla välbekanta beröringsskräcken också i (bristen på) sin rapportering. De tycks resonera – mycket tyst men ändå – utifrån antagandet att det man inte nämner aldrig har hänt. Det är bedrövligt att vi inte får bättre information om ett av våra skandinaviska grannländer.


3 kommentarer:

Anonym sa...

Funderat på begreppen populist och opportunist.
För mig är populisten inte självklart någon vedervärdig person eftersom jag själv emellanåt drar åt det hållet.=)
Jag förordar ibland enkla lösningar till komplicerade problem.
Däremot anser jag att den som vänder kappan efter vinden - Ullenhag betr. eu-migranterna som ex. - är en opportunist och att sådana är de sanna antidemokraterna i sammanhanget.
Lars-Erik Eriksson

Thomas Nydahl sa...

Lars-Erik, när det gäller den politiska klassens opportunism är vi helt eniga. Ullenhag är ju framskickad att vara talesman för "den nya linjen" (kan vi kalla den så?) som ska stå i motsats till den "gamla". Ja, detta spel är rörande ointelligent.
F.ö. ger du en bra definition på populismen: enkla lösningar! Ibland, inte minst i nattens drömmar, önskar man väl själv enkla lösningar på allt det olösbara som Theodore Dalrymple betecknar som det förstörda samhällets främsta kännetecken ("även de minsta problem blir då olösbara" sa han).

Anonym sa...

Tack för responsen Thomas.
Det gläder mig att du skriver, är aktiv och engagerad trots ett tungt år.
Vad beträffar populism känns det litegrand som om etablissemangets många röststarka betraktar oss - som varnar för det mångkulturella samhällets porösa karaktär - som att vi skulle vädja till det lägsta hos människorna!
Ju äldre jag blir desto större respekt får jag för vårt lands medelklass som även om de grundluras av konsensusjournalister och opportunistiska lagstiftare en masse, dock ser och beskriver verkligheten utan skygglappar.
Om det leder till populism när man indignerad förlorar tålamodet och hemfaller åt quickfix-lösningar, så, nå, då är jag väl populist då.
Lars-Erik