fredag 19 juni 2015

Trevlig midsommar önskar jag er alla

Landön. Foto: Astrid Nydahl
Jag har i mitt vuxenliv varit av den åsikten att man verkligen ska fira midsommarafton. När barnen var små firade vi alltid med vänner och familj i trädgården, också när det regnade och vi fick huka under diverse tältanordningar. Jag har, sedan de blev vuxna och barnbarnen kom, fortsatt på den linjen. Sedan länge firar vi hos barn och barnbarn till Astrid i Åhus. Vi sitter ner vid samma tid varje år, äter oss glada och mätta på sillen, potatisen, tillbehören och dricker därtill god öl och snaps. Likadant varje år. I ur och skur. Så vill jag att det ska vara och därmed är jag överens med alla de andra. Ingen beter sig illa. Alla är runda och goda och vi samtalar oss in i natten. Om det inte sker något här i bloggen under midsommardagen vet ni nu varför. Jag vilar mig frisk. Jag drömmer mig bort från blommorna under huvudkudden och vet att allt jag älskar och att alla de människor som betyder liv för mig finns kvar. Ingen anledning till panik alltså. Trevlig midsommar!

***

För er som vill ha mer att läsa denna långhelg bjuder jag här på några repriser om intressant litteratur:

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av det resultatet av läsningen och tankarna blir.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration.

I nya boken På intet stå  handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret.

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel.”

Efter en inledning som den jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden.

Det finns nu ingen anledning för mig att gå igenom hans texter och citera sönder dem. Ovan skrivna är möjligen bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.

***

”Bröd, hus, salt, Gud – en familj av elementära enstaviga ord” (Zagajewski)
 
Adam Zagajewski är kanske Polens nu levande störste poet. Han nämns ofta i Nobelprissammanhang, och finge han utmärkelsen skulle han vara värd den i lika hög grad som Czesław Miłosz (fick det 1980) och Wisława Szymborska (fick det 1996). Zagajewski är, som en gång de båda, en mycket polsk poet som ändå bär på ett allmänmänskligt medvetande i sin diktning.

Adam Zagajewski är också en framstående essäist. Vi har sedan länge haft hans två samlingar Solidaritet och ensamhet (1988) och Två städer (1991) i fina översättningar av Anders Bodegård (och den första i samarbete med Martin von Zweigbergk).

Tack och lov utges nu på svenska samlingen I andras skönhet, som i original utkom 1998. I en vackert formgiven volym översatt av Anders Bodegård kan vi här följa Zagajewskis tankar och anteckningar utifrån staden Kraków, vägen från ungdomligt uppvaknade i den hårda partidiktaturen Polen, över musiken och litteraturen fram till ett vuxenliv i exil, med stark medvetenhet om poesins kraft och inflytande. 

När boken utkom på engelska, Another Beauty, år 2000 hade Susan Sontag skrivit ett intressant förord, i vilket hon påpekade:
”To describe oneself as young is to face that one is no longer young. And a pity acknowledgement that the debilities of age approach, with death in their train, is one of many observations that cut short a story from Zagajewski´s past. Telling the stories discontinuously, as glimpses, secures several good results. It keeps the prose dense, quick.”
Det är just det man snabbt lär sig tycka om hos Zagajewski; han skriver på det enda sätt som är rimligt för poeten; fragmentariskt, med snabba scenbyten, glimtvis, som sammantagna ger en bild av ämnet för texterna.

I den nya essäsamlingen tar han sin utgångspunkt i konkreta gatuadresser, i miljöer han minns från barndomen. Han talar om vilka hans förluster har varit, de som manifesteras både som stadsminnen och individer. Han säger att han i barndomen förlorade ”två fosterland”, det ena var staden där han föddes, det andra var, i och med sovjetstyret, ”den lätta och liksom naturliga tillgången till den självklara allmänna sanningen”. Sakta, också som ett flygfoto, närmar han sig det Kraków han kom till som ung. Och han lär sig att han måste skaffa ett tredje fosterland, det som skulle vara fantasins plats, och i hans konkreta fall blev det poesin, ”fältet för mitt sökande”.

I de fragment som strös ut i berättelsen kan man bekanta sig med poetens tankar. De kan handla om litteratur – till exempel varför deckare är så trist läsning – men också om drömmar och omgivningens levande varelser, som katter, dessa djur som gudalikt tar emot smekningar men aldrig återgäldar dem.

Skulle jag välja något av människoporträtten blir det gärna det han ger oss om Wiktor Woroszylski i Warszawa. Han var under de betydelsefulla åren på 1970-talet en kulturens och den fria andens kämpe mot diktaturen. Han utgav en litterär tidskrift, den första seriösa säger Zagajewski, Zapis, i vilken han uppmuntrade de yngre författarna. Men detta är ju inte hela sanningen. Och jag ser hur mycket sorg det finns bakom orden när Zagajewski berättar om vem Woroszylski varit som ung.
”Och just denne sällsamme man hade i sin ungdom tillhört de mest inbitna bekännarna av samma system som han sedan kom att hata och bekämpa. Han hade varit en av de unga arga poeter som partiet nyttjat som ett koppel jakthundar till att angripa de äldre författarna, som anklagades för bristande marxistiskt nit, för att vara reaktionära.”
För varje människa som delar den erfarenheten är varje kommande dag en uppmaning att lära sig läxan. Och det är aldrig för sent att lära av Adam Zagajewski, med all den uppfordrande moraliska och politiska ryggrad han uppvisar i sitt författarskap.  Man kunde börja med att sätta upp några av hans ord på anslagstavlan vid arbetsbordet:
”En kort stunds frihet – genast får du lust att skänka den till någon som står högre än du.”




3 kommentarer:

Leonardo sa...

Detsamma till dig och din familj!

Malou sa...


Jag önskar dig också en fin midsommar i kretsen av dina kära, Thomas.

Thomas Nydahl sa...

Tack till er båda!