Vad är framtiden och i vilka perspektiv

Birmingham runt år 1900.

Under de år jag ägnade mig åt Birmingham och Black Country slogs jag ofta av vilken kort epok allt det som handlade om industrialismens framväxt och modernitetens övertagande egentligen utgjorde. I en människas liv är det förstås lång tid. 250 år? Kanske något sådant. Men om man ser det i ett helt annat perspektiv så är det mest en flugskit i historieböckerna.

De bilder jag botaniserat i visar förstås ett annat folk. Det som senare skulle bli en oändligt svårbegriplig blandning av Asien, Afrika och Europa i samma stad hade man förstås inte med den tidens perspektiv ens kunnat ana. Fattigdomen kan man nästan ta på om man betraktar en bild av industrialismens barn på en bakgård i Birmingham. De är oändligt fattiga. Smutsen har bildat ett eget lager ovanpå hud och kläder.

När jag idag böjde mig ner över en av tiggarkvinnorna och gav henne en slant - ja, det är det gnagande samvetet, oförmågan att vända bort blicken eller att politiskt motivera - såg jag just ett sådant barn. Här är fattigdomen så djupgående att den faktiskt har hållit kvar människor i okunskap och ett liv bortom varje form av värdighet. Allt jag läser i ämnet säger mig att de flesta av dessa tiggare är analfabeter. Som barnen i Birminghams tidiga industrikvarter.

Vad har hänt sedan dess, vad är vår framtid sedd med deras ögon? Jag ser ut över Europa. Jag läser det mesta jag kommer över. Ingenstans, inte ens i informationsbladet vi fick från försvarsmakten i brevlådan idag, ser jag några ljusa tecken. Den rikedom som finns fördelas mellan redan rika och deras politiska instrumentmakare. Den politiska klassen växer sig inte bara större, den tillskansar sig också rikedomar bortom all rimlighet. Och parallellt med det skeendet ser vi fattigdomen, nöden, hemlösheten, vilsevandringen tillta... Jag finner varken ord eller metod att hantera det.

I förra bloggposten finns en länk till Ervin Rosenbergs artikel i Svenskan idag. Den handlar om situationen i Ungern. Av den kan man möjligen lära att de politiska frasmakarnas löften inte är att lita på och att vägen de väljer varken är framkomlig eller leder till något bättre.