Det jag vilar i. Det som jagar mig.

Syrenknoppar, söndag. Foto: A. Nydahl

Det vackraste av allt är nu de regnvåta fönsterrutorna sedda från mitt arbetsrum. Jag ser genom dem hur björkarna vajar i den starka vinden.

Bortom det närvarande finns en dröm. Jag trodde att jag skulle få frid när pensionärslivet börjat. Ändå är det som om tingen och aktiviteterna jagar mig. De står nästan på trappan och väntar på att komma in.

Jag stiger upp mitt i natten, sömnlös, rastlös. Tar ännu en tablett och hoppas somna på den. Läser Paul Auster. Läser Olav H. Hauges dagböcker som ska utkomma på svenska inom kort. Läser också böcker som jag går vilse i. Försöker hitta tillbaka ut. Och in igen. Drömmen jag drömmer är alltid densamma: isolering, tystnad, bortomliv. Det är inte lätt att uppnå, men drömmen finns kvar, som en näve som bultar inifrån bröstkorgen.

Jag har för första gången fått läsa igen de två kondoleansböckerna för Tobbe, en låg i Sporthallen och en hade vi på gravölskvällen efter begravningen. Tårarna rinner när jag läser dem. Det som griper mig allra mest är alla små och mellanstora barn som skrivit sina sista hälsningar. Ungarna i byn och inte minst alla som går på Tollarps skola hade en särskilt varm relation med Tobbe. En av dem hade skrivit ord som jag skrattat åt genom tårarna: "Tobbe, ingen kunde klippa fotbollsplanerna så fint som du. Klipp nu molnen lika snyggt". Och ett mycket litet dagisbarn som fått hjälp skriva av en vuxen: "Tack för att du lärde mig spela fotboll när du hade klippt färdigt gräset." Och i denna läsning blir jag som handlingsförlamad. Vill bara skrika "Varför" men jag vet redan varför och kan bara tiga still inför hans död.

***

Så en mycket praktisk sak: Antecknat i krigstid anlände igår, sen eftermiddag. Det blev en vacker liten bok. Så jag kommer att ägna hela onsdagen åt att packa och skicka ut. I första utskicket går förstås alla de förköpta exemplaren och jag håller tummarna för att de når fram till er på Skärtorsdagen.