Susanna Alakoski: April i anhörigsverige

Vid läsningen av Susanna Alakoskis nya bok, April i anhörigsverige. Dagbok (Bonniers) får jag hela tiden upp minnen från andra författare. Ämnet alkohol är urgammalt i litteraturen och det är kanske ingen tillfällighet att mitt bokmärke under läsningen är en bild av Fernando Pessoa, en av alla dessa för tidigt döda med glas i handen. Men det är framför allt William Styron som gör sig påmind. Hans Ett synligt mörker från 1990 (i svensk översättning av Caj Lundgren 1992) är kanske den starkaste skildringen av alkoholism och psykisk sjukdom jag läst. 

Alakoski nämner honom inte, däremot berör hon Marguerite Duras alkoholindränkta författarskap, liksom några av Finlands främsta författare, kända för sin alkoholism. Men mest av allt är det andra texter som löper som en röd tråd i Alakoskis bok, då inte minst facktexter om alkoholen.

 

April i anhörigsverige utspelar sig, som titeln anger, under en aprilmånad. Hon kuskar land och rike runt och föreläser om sitt författarskap. En längre period i boken utspelar sig på Baltic Center i Visby där hon då bor och arbetar. I centrum för berättelsen står hennes egen familj, mamman och pappan som båda dog alkoholdöden, brodern som föll för knarket men numera är ren, och så den onämnbara, en syster som hon inte vill tala om. Det blir ofta starka scener, drabbande och exakta, från alkoholismens helvete, dess vardag med allt vad den innebär, och dess utbrott av våld och kaos. Bitvis är det en outhärdligt svår läsning. 

Men det ska sägas att boken ibland går på tomgång. Den borde ha redigerats strängare. Inte minst de många anteckningarna om vad som inhandlats i butiker och var lunchen intas ter sig mindre intressanta. Ändå tänker jag att det kan är dessa som gör att alkoholskildringarna träder fram så mycket starkare.I hennes eget liv finns ju också maken och barnen, vid sidan av vänner och kollegor.

Det är sammantaget en drabbande bok Alakoski skrivit, och den bör rimligen angå en stor del av svenska folket. Alkoholisten och dennes familjemedlemmar borde absolut ägna den stilla läsning. Det bär på en lärdom som är mycket svår, den man får av att själv leva eller ha levt i ölens, vinets och brännvinets värld.