tisdag 7 april 2015

Vardagen är tillbaka. Tiggeri och försäljning

Bosarpssjön. Foto: Astrid Nydahl
Det går inte en dag utan att jag tänker på döden. Jag ser mig om i vänkretsen och konstaterar att de få människor som verkligen betyder något för mig ofta är äldre än jag, ja till och med mycket äldre. Hos dem hittar jag vishet, erfarenhet och den distanserade syn på livet som är nödvändig för att man rätt ska kunna avläsa sin samtid och sätta in skeendena i ett historiskt perspektiv.

Fel har man rätt att ha. Men om man behåller siktet dubbelinställt, bakåt och framåt samtidigt, så kan man å ena sidan lära av historien och å den andra försöka se vad som skiljer och vad som förenar olika politiska, kulturella och sociala fenomen. Att dra slutsatser är det svåraste som finns. Ändå är försöken till slutsatser så viktiga.

***

Klaus Rifbjerg på höstmottagning hos Gyldendals forlag. Foto: Snaphanen
I helgen avled en av den danska parnassens verkligt stora. Klaus Rifbjerg var i allt väsentligt diktare, med runt 150 böcker bakom sig: diktsamlingar, romaner, noveller, radio- och scendramatik, essäer och annat. Han var kanske den danska kulturradikalismens främste och stod under många år främst på de barrikader som förenade litteratur, musik, konst i större mening. Men kulturradikalismen innebar också en i högsta grad obehaglig form av politisk korrekthet och kring denna slöt Rifbjerg allt kraftfullare upp, i något som till slut blev väldigt "svenskt" i den meningen att det innebar en beröringsskräck kring allt det som handlade om invandring, mångkultur, islamism etc. Och trots att Rifbjerg ofta beklagade sig på "tonen" hos mångkulturens kritiker kunde han själv skriva rätt så hemska texter i pressen där tonen var allt annat än ödmjuk. Nå, RIF kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Hans 83 år på jorden gjorde djupt intryck. Den kontakt jag hade med honom var uteslutande positiv, och han var då både generös och vänlig. När en människa dör menar jag att det är viktigt att minnas både det goda och det mindre goda. Om Rifbjerg kommer mycket att sägas och skrivas. Svenska tidningarnas kultursidor har den gångna helgen haft många intressanta minnestexter, skrivna av bl.a. Lars Gustafsson (Expressen) och Per Wästberg (Svenska Dagbladet)

***

Ett fenomen som varje svensk nu är medveten om är de rumänska romernas tiggeri. I Kristianstad har det nu en sådan omfattning att inte bara entréer till butiker har en eller två tiggare. Också utmed gågator, vid hållplatser, sjukhus, banker och andra inrättningar sitter de. Jag har hela tiden försökt hålla mig kyligt neutral till fenomenet, men det är inte lätt när det hela tiden sväller och kommer allt närmare.

Vid en promenad på påskafton köpte jag därför publikationen Romfolk av en tiggande yngre kvinna. Det är en 32 sidor tunn tidskrift som prålar med färgbilder och kan te sig riktigt lockande. Den utges av en organisation med namnet Romfolk, grundad i Norge för knappt två år sedan. För den tunna skriften vill de ha 100:- och det hade jag inte råd med. Då fick jag veta att 50:- räcker. Priset är alltså satt med prutmån.

Nu har jag under ett par dagar studerat den. Jag önskar att jag kunnat säga något positivt, eftersom jag anser att försäljning är något helt annat än tiggeri. Dagen innan hade jag köpt Faktum som på förstasidan gör reklam för en utförlig intervju med Rosa Taikon. Faktum och dessförinnan Aluma säljs sedan 12 år här i stan av en mycket sympatisk och seriös man i min egen ålder, Wandy, som alltid har ett gott ord på vägen för oss andra.

Romfolk är något annat. Det är svårt att inte se den som ett nytt försök att få in pengar när svenskarna har visat sig allt mindre benägna att lägga pengar i muggarna. Ett par prov på texter i Romfolk:
"Elevens far försökte upptäcka varför lyckas sonen inte läsa nånting."
"Enligt några vittnen drar beväpnade personer ut ur romernas hus värdiga föremål som de laddar i lastbilar."
"Framför allt är kommissionen upptagen med intensifieringen av fiendeskapsmiljön mot personerna som betraktas som muslimer, fortsätter att vara upptagen med de antisemitiska företeelsen mer och mer spridna i många europeiska stater, och beklagar att den upphöjda rasismen mot svarta människor är nuvarande."
"Klapprandet på en viss rytm eller parets sexiga, imponerande utmaningar är typiska."
Nej, jag vill inte göra mig lustig på andras bekostnad. Jag vill istället peka på det faktum att ingen - rom eller ej - kan ta betalt för en skrift som är så oläsbar. Texterna är möjligen google-översatta. Men de är ofta helt obegripliga. Romfolk är i alla fall på svenska en publikation som rimligen inte gagnar romernas sak. Förstasidans ord "Kultur, utbildning, tradition, solidaritet" slår tillbaka som en bumerang.

Jag har inga goda råd att ge. Men jag ser inte heller någon som helst lösning på dessa arma människors situation. De rumänska, bulgariska, ungerska och andra myndigheterna har inte bidragit till några framsteg. Romerna själva väljer nu att gå tiggeriets väg. Det är inte en framkomlig väg och vad den på lång sikt kan leda till vågar jag inte ens sia om.

6 kommentarer:

Ann sa...

Det är svårt det där med tiggarna. Vid min affär sitter det oftast en och samma person. Han har funnits här sedan långt före jul. Ibland har jag skänkt honom några kronor och vid ett tillfälle tog jag med en varm jacka och gav honom. Jag tillhör den fattiga skaran människor i landet men stöttar om jag kan vilket jag tyvärr kan mycket sällan. Men jag kan inte hjälpa vad som skapas inom mig när jag varje gång möter denna man framför ingången till min butik. Varje gång höra han säga "Hej, hej" och be om pengar. Numera ger det mig mycket olustiga känslor jag inte riktigt vill kännas vid. Jag blir förbannad, orkar inte titta på honom eller höra hans ord. Jag har inget att ge hur gärna jag än vill och det finns gånger då jag tycker det är obekvämt att gå till affären. Eftersom det är tungt att släpa hem allt som behövs besöker jag ofta affären och varenda gång ramlar jag nästan över mannen. Ibland har han placerat sig nästan mitt i ingången och såklart förstår jag strategin bakom det och jag är absolut medveten om hans tragiska och svåra situation precis som jag är medveten om alla hemlösas situationer. Att gå utanför Domus i stan innebär riktigt jobbiga (för mig) känslor. Har jag råd köper jag gärna tidningen "Faktum" av Wandy
men idag sitter där också flera tiggare och jag skäms för att jag måste välja vem som ska få mina småslantar. Situationen är omöjlig och känslorna son kokar upp är också omöjliga. Numera orkar jag inte möta tiggarens blick, grymt nog låtsas jag att han inte finns. Jag tittar åt ett annat håll, letar efter något i fickan, kollar mobilen för att slippa. Ibland går jag till affären senare på kvällen för att slippa möta honom och det händer att jag tänker riktigt elaka tankar när jag hör hans "Hej, hej." För att jag har ett samvete, för att jag bryr mig men inte kan? För att deras situation har kastats i mitt knä och jag kan inte råda bot på den. Kluvenhet och ilska tillsammans. Jag har mött denne man så många gånger och jag orkar inte längre, vill inte varken se eller höra honom. För att jag får dåligt samvete då han har det värre än jag?
Som sagt, situationen är omöjlig och har gjort mig till en dålig människa med ilskna tankar. Naturligtvis är det inte mannens/tiggarens fel och det är egentligen inte honom jag blir arg på. Det är situationen och det den skapar i mig. Det är omänskligt. Så här känner jag det och jag misstänker att fler reagerar på liknande sätt.

Leonardo sa...

Ann! Jag kan bara instämma. Exakt samma känslor och tankar upplever jag varje gång jag måste besöka min affär för att inhandla det nödvändigaste. Som du säger, situationen är ohållbar men ingen har hittills kommit med något förslag om vad som bör göras. Jag är rädd för att om detta får fortsätta så kommer både rasismen och främlingsfientligheten i Sverige att öka.

Bo W sa...

Apropå tiggeriet. För någon vecka sedan diskuterades frågan på ett för mig givande sätt i programmet Filosofiska rummet i radions P1.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/517562?programid=793

Thomas Nydahl sa...

Tack till er alla tre för kommentarer. Jag hade önskat en vidare och mer omfattande diskussion om detta. En diskussion som kunde ta sin utgångspunkt just i vad fenomenet väcker inom oss och hur vi reagerar. Jag lär återkomma till ämnet.

K sa...

Ann: Din reaktion är förståelig, men om du tänker efter: vad har du _egentligen_ för ansvar för en rumänsk tiggare som sitter utanför din matbutik? Oavsett hur synd det är om denna människa. Är det rimligt att du tar på dig personlig skuld för något som ytterst är ett problem som borde hanteras av Rumänien och EU? Jag anser inte det. Den enda framkomliga och anständiga vägen i den här frågan är ett tiggeriförbud kombinerat med sociala insatser på plats i Rumänien. Inga problem löses genom att svenskar skänker pengar till tiggarna. Det låter grymt, men ser man till den större bilden är det faktiskt ganska logiskt.

Anonym sa...

1.2 miljarder människor lever på under en dollar/dag.
Kan vara värt att sätta i perspektiv.
Var tjugonde sekund dör ett barn under fem år av orent vatten.
Godhetsknarkarna räddar fel människor minst sagt.