Ut med 2013. In med 2014. Försök till summering

Foto: Astrid Nydahl

Nytt år – och sedan? Jag kikar bakåt. Vad var det som hände under 2013, på det personliga planet och i omgivningen? Viktigast för mig var att jag den 1 juni blev pensionär. Jag tog då ut en förtida pension, som blir större när jag fyller 65 år, och då jag dessutom får en tilläggspension från Sveriges Författarfond. Nu har jag min halvtids sjukpension kombinerad med halvtids förtida pension. I pengar räknat är det ett väldigt litet tillskott till familjeekonomin. Men socialt är det en storvinst. Äntligen slipper jag krusa sura och konventionsfängslade kulturredaktörer, äntligen slipper jag ”läsa” litteratur för att recensera den. Jag vinkade farväl till allt: dagspressen, kulturtidskrifterna och slutligen också lektörsuppdragen för Bibliotekstjänst. I juli tilldelades jag ett ettårigt arbetsstipendium från författarfonden, vilket kunde ge mig en smula arbetsro och bidra till tryckningen av egna böcker.

Under det gångna året gav jag nämligen ut två böcker. Först kom Medborgaren, makten och moskén. Och alldeles nyligen, i slutet av året kom Solitär i nyspråkets tid. Det är två mycket olika böcker som kan ses som exempel på två sidor av mitt författarskap. Under 2014 kommer jag att publicera boken Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism.

På A:s sida dog ett litet barn, Gabriel. Vi var nere i Lund och mötte honom nyfödd. Men knappt två månader senare fick vi åka till Malmö för att delta i begravningen. Det var en väldigt sorglig händelse som rev upp gamla sår förknippade med sjukdom och död. Vi talar ofta om lille Gabriel och vi ser in i hans stora, öppna ögon och frågar oss varför denna lilla påg skulle få en så kort vistelse på jorden.

Mitt Alströmsjuka barnbarn Hugo fick resa till USA och den internationella konferensens med sin familj och en av assistenterna. Resten av året fick vi lära mycket nytt om Hugo, som gör att vi en smula bättre förstår honom. Han är på väg att bli helt blind, men vi fick lära oss att han fortfarande kan se färgen röd, vilket förklarar hans förkärlek för röda bilar och kläder. 

Mina egna krämpor leddes in på en ny sidoväg, som var oväntad men logisk. Förutom artriten – som har att göra med psoriasis – och som jag sedan länge behandlar med cellgifter, visade en röntgenundersökning att jag har dubbelsidig artros i båda knäna. Första konstgjorda knäet (metall och plast!) opereras in redan i mitten av februari om allt går som det ska.

2014 är det parlamentsval i vårt arma land. Jag fruktar det värsta i form av fula angrepp, en retorik som har mer med krig än med fred att göra, och att det politiska våldet ska accelerera. Oavsett vilket kommer jag att ”rösta” i form av eget skrivande, till en vallokal går jag aldrig. Jag betraktar röstsedeln som ett instrument i handen på människor som lever med illusionen om att en verklig förändring vore möjlig.

Den alltmer polariserade situationen i Sverige motsvaras ju av en likadan och kanske värre situation ute i Europa. Klassmotsättningar har i allt högre grad kommit att ersättas av etniska, sociala och kulturella motsättningar, efterhand som islamismen stärkt sitt grepp, inte bara över de muslimska invandrarkommuniteterna, utan i stort också över det offentliga klimatet – där samtal allt oftare ersatts av hat och hot och där tabubeläggningen fungerat som ett effektivt filter i antidemokratisk och totalitär riktning. Den av politiker- och mediaklassen så omhuldade "mångkulturen" visar sig i själva verket fungera som täckmantel för en samhälls- och människosyn som betraktar allt som gott och lika mycket värt oavsett om det är en könsstympande ökentradition eller ett klassiskt europeiskt musikarv, oavsett om det är "heders"-mord från klanen, familjen och stammen,  eller det är fria människor som själva väljer sin kärlek. Relativismen som samhällsprincip leder aldrig till något gott. Tvärtom öppnar den i form av statligt proklamerad "mångkultur" till konflikter, konfrontationer och splittring av ett tidigare relativt sammanhållet land.

Det nakna våldet spelar en stor roll i denna utveckling. I mikroperspektivet visar det sig i fatwor mot enskilda individer, här i Norden mot sådana som konstnärerna Lars Vilks och Kurt Westergaard och ute i västvärlden mot framstående intellektuella som Ayaan Hirsi Ali och Salman Rushdie. Afrika, Asien och andra delar av världen har sina intellektuella, politiker och andra som göms undan dödshot och terror. 

USA och Europa har på ett ödesdigert sätt fortsatt ge sitt ekonomiska och militära stöd till jihadisterna i Syrien. Landet är förött och plågas av en ständigt rullande dödsmaskin. Det är svårt att föreställa sig vad som skulle kunna återupprätta freden och samförståndet mellan landets alla folkgrupper. Risken är väl större att den syriska tragedin sprider sig, och jag tänker då närmast på Libanon som redan känner av hur Syrien och jihadisterna för sitt krig över gränsen. Kaoset i Libyen bidrar sannerligen inte till att övertyga mig om att USA:s och Europas förbehållslösa stöd till ”rebellerna” skulle kunna leda till något gott. Mellanöstern är och förblir platsen där våra öden står skrivna. Att nämna oljan ter sig banalt i sammanhanget.

Året avslutades med två spektakulära självmordsbombare i Volgograd. Jag betraktar dem som en hälsning från den shariastyrda dödskulten, oavsett om den finns i Saudiarabiens palats, i de  kaukasiska klankulturerna eller i talibanernas afghanska bergsprovinser. Vi lär få fler under 2014, ty döden är den enda relevanta hälsning de kan sända oss. I deras ögon är vi alla otrogna hundar. Orena. Ovärdiga.

Personligt och allmängiltigt: en sammanfattning kan bara bli mörk. Mycket mörk. Jag lever i allt högre grad för mina barn och barnbarn. De ger ljus i detta mörker. Men jag oroar mig mycket för deras framtid. Själv slipper jag se alltför långt in i den. Men de ska leva i den, leva och verka. Och risken är stor att det också i Sverige blir en värld med allt mer våld, civilisatoriska konfrontationer och social upplösning. De kommer att minnas några vänsterromantiker som talade om ”välfärdsstaten" och ”solidariteten”, men risken är mycket stor att de bara kan friska upp minnet av den epoken genom att studera den i böcker eller på muséer. 

Oavsett var jag själv står politiskt - bortom, utanför och i någon mening konservativ - menar jag att det blekare minnet av ”folkhemmet” också är en civilisatorisk förlust. Ett accepterande av att krämarna och politikerklassen i hela Europa tagit över på alla nivåer. Och ett erkännande av att de cyniska spelen i politiken, ekonomin och kulturen kommer att bidra till en människotyp som utan större invändningar tar över just cynismen som livsprincip.