Torsdagen den 26 december 2013

Foto: Astrid Nydahl

Att bli till och finnas i ljuset av sina tillkortakommanden.

Att inte leva i illusioner och framtidsdrömmar. Att vara

människa på just de givna villkoren: äta sin psykofarmaka

och sina cellgifter som om det vore lika självklart som en

pastarätt eller en croissant till kaffet. Att i detta ljus finnas

som människa, också i tårarna och tröttheten. Att inte

lura sig framför spegelns leende och nykammade frisyr, att

veta att illamåendet är en del av boten, att rädslan inte

är annat än en mental förberedelse och att de långa vaknätterna

är av samma slag. Att bli till och finnas i detta ljus, en

lugnare andning, en klarare blick. Att lyssna till BBC3 varje

dag som om den vore den sista, att läsa nya numret av

Horisont och se hur det unga och det åldrade växer samman.

Att veta att Bagdad är lika nära som Rinkeby, att förstå att

varje ringsignal från telefonen är lika försumbar som

de rinnande vattenljuden i husets avloppsrör, att se det

flyktiga som själva livet, också när det undflyr både blick

och smak. Att bli till och finnas i det ljuset. I tillkortakommandet.