torsdag 12 december 2013

Från barndomens vilohem till ålderdomen



Pappas målningar, kroatiska motiv, 1970-tal
Vilohemmet finns som ett sår i minne och undermedvetet, ett sår av hemlöshet, kärlekslöshet och missriktad omsorg. Hur missriktat beslutet att sända mig dit var, förstår jag redan av det faktum att jag hela tiden återkommer till det. Det tycks som om minnena från den vistelsen är indelade i tydligt avgränsade tablåer. Ibland startar berättelsen på barnpsyket med mamma, ibland med avskedet från klasskamraterna i skolsalen, ibland med ankomsten med tåg, då vi till synes steg av i vildmarken för att fösas upp på ett vagnsflak och köras upp för backen av bonden Jonsson till själva den byggnad där institutionen var inrymd. Vi som satt på flaket hade aldrig tidigare sett varandra (och tågresan från Malmö är helt utplånad från minnet). Naturligtvis var vi nervösa redan på grund av det. Jag föreställde mig att hela gruppen, åldersmässigt ganska stramt fördelad på barn i åldrarna 7 -12, säkert lika många flickor som pojkar, hade en likartad bakgrund. Kanske var vi nervöst lagda. Vi fick ju aldrig några svar. Men jag lärde mig ganska snabbt att det inte förhöll sig så. Flickorna var villiga att berätta och någon av dem hade missbrukande föräldrar, en annan hade sett pappan mörda mamman. Varför hamnade jag här? Det fanns för mig inga synliga tecken på att något allvarligt hänt i vår familj. Det gjorde min skamkänsla ännu större. De fel och brister jag hade och som låg till grund för beslutet att skicka mig hit kunde jag ju bara själv vara ansvarig för. Flera av de andra kunde hänvisa till olyckor som de inte betraktade sig som delaktiga i. Hade jag själv, på barnpsyket fått frågan om jag ville resa? Kanske hade jag det. Det har i så fall försvunnit under flera lager av mer påtagliga minnestablåer. En sådan framstår som särskilt stark: när läkaren ville att jag skulle teckna mina föräldrar och sedan berätta vad jag tyckte om dem. Det var något som jag instinktivt värjde mig emot, jag tyckte inte att läkaren hade med det att göra. Dessutom kunde jag inte som barn säga att den ena föräldern var bättre eller sämre än den andra. Vilket barn kan det? Jag tecknade porträtten med gott självförtroende. 

Det enda ämne i skolan där jag kunde säga att det fanns ett sådant var just teckning. Läkaren berömde resultaten, men hans beröm fick mig inte att svara på frågan om det var mamma eller pappa som betydde mest för mig. Hos mamma hade jag hela min trygghet, hon var hemmet, maten, värmen och själva livskällan. Pappa hade i sitt konstnärskap en annan viktig del av min tidiga identitet, jag visste redan som barn att jag inte ville eller kunde ingå i det som vuxenvärlden kallade ”jobb”. Jag ville vara en fri och skapande människa, och det var stunderna då jag fick följa med pappa till ateljén eller på något galleri som stärkte denna inre längtan som jag bar på. Jag förstod nog rätt tidigt vilken klyvnad pappa levde i. Han var dekoratör det mesta av sitt vuxenliv, först på Solidar och sedan på Malmströms herrekipering där han småningom blev chef för dekorationsateljén. Det var förmodligen också den press och klyvnad han levde under som gjorde att han tidigt på 1960-talet kollapsade. Han ville ju egentligen inget hellre än måla, skulptera och teckna. Den kollapsen ledde till att hans och mammas husläkare rekommenderade honom att resa till Dubrovnik, befria sig från det abstrakta måleriet och där försöka gå tillbaka till grunderna. Pappa var ju en klassiskt skolad målare och han visste hur man i bild gestaltade människor, djur och natur. I Dubrovnik återföddes han som konstnär. Det var sådan jag ville bli, som pappa då blev, en till synes fri, skapande människa.

Det finns många ögonblicksbilder i mitt minne kopplade till pappas konstnärskap. Inte minst galleribesöken och vernissagerna blev för mig som barn stunder av närvaro och framtidsdröm. Jag ser dem framför mig, alla hans kollegor med sherryglas i händerna, som ägnade sig mindre åt den utställda konsten och mer åt att samtala. Skratten var en stark kontrast mot den vardagliga tystnaden i hemmet. Men de viktigaste fragmenten är de som kommer från hans olika ateljéer, särskilt den han hade på Södra Förstadsgatan, på vinden, som före hans tid tjänat som mottagning för en av stadens horor. I början fick han besök av män som förväntat sig att någon helt annan än pappa skulle öppna dörren då de kom dit. Men besväret försvann snabbt och han fick vara ifred. Jag minns att jag själv kände ett obehag att gå genom vinden för att komma till hans rum. Väl därinne var det alltid lika behagligt att vistas, ombonat, med pentry och i nivå med innerstadens tak. Pappa hade ansträngt sig för att göra själva vindsgångarna så behagliga som möjligt med att sätta upp affischer från konstutställningar. På toaletten som låg där de två gångarna möttes hade han gjort likadant.

När han skulle flytta in i ateljén fastnade han och jag med en mycket stor oljemålning i spiraltrappan, den var helt enkelt för stor och kilades fast mellan en trappavsats och taket. Efter många misslyckade försök sågade han den i bitar. Resten av de stora tavlor han målat i den förra ateljén fick tas upp med en vinsch som fanns på vinden.  Pappa hade gjort en större svit oljemålningar med motiv från stradun i Dubrovnik, ett motiv som han också gjorde grafiska blad och skulpturer kring. En vanställd äldre man var tidningsförsäljare och han förekommer på många av de fina tuschteckningar pappa gjorde av honom. Han var på ett märkligt sätt sammanvuxen med tidningsbuntarna. Jag vill minnas att han hette Mateo.

Ett annat motiv som blev ett slags hemkänsla för mig, och säkert också för mina syskon, var de återkommande kaktusarna. Det fanns en varm och beskyddande, tät känsla i dem, samtidigt som de hade en hotfullhet med sina taggar. Jag undrade ofta över hur pappa själv förhöll sig till dem, och om de hade denna dubbla symbolik i målningarna.

Minnesvärd är särskilt ett av dessa större kaktuslandskap. I centrum ligger en mycket vacker, naken kvinna, hon sträcker ut sig i gräset och är omgiven av kaktusar. Men hon har inget ansikte. Jag undrade flera gånger om det var för att hon skulle förbli anonym för betraktaren eller om det fanns andra förklaringar. Den målningen hade jag gärna haft som ett minne av pappa, men den var borta när vi röjde i hans bostad efter hans död 2008. För mig får den en  tung och effektiv symbolisk betydelse av det alltid outsagda, antydda eller nertystade i familjen. Det var som om vi alla helst hade varit ansiktslösa för att inte besvära eller genera varandra. 

Kaktusarna och succulenterna från pappas målningar skulle senare i livet smälta samman med mina egna, som jag plockat med mig hem från Albanien, på andra sidan den järnridå som skilde Titos republik från Hoxhas. Och ännu några år senare skulle de kompletteras med liknande från Lissabon.

Det Sverige jag föddes i var i jämförelse med dagens nation ett harmoniskt och enhetligt land, där klasskillnader kom i skymundan för det folkhemsbygge som baserades på social och ekonomisk välfärd. Även om uttrycket ”vi har inte råd” ofta hördes i mitt barndomshem så kan jag inte erinra mig en känsla av fattigdom. Vi kunde inte följa med på klassresor till utlandet, det är sant, och vi kunde inte alltid klä oss i senaste mode. Men i det skede då mode blir viktigare än annat, om man är på väg in i tonåren, hittar man en strategi. Min strategi var det uttalade utanförskapet. Mamma sydde den hippiekaftan jag inte hade råd att köpa. Mormors runda glasögon fungerade fint om man bara tog ur glasen. Ett enkelt pannband för att hålla det långa håret från ansiktet, ett par slitna och mycket smala jeans, det var vad som behövdes för att träda in i rollen. 

Att försöka minnas och att nedteckna minnena är ingen rättegång, ännu mindre en anklagelse. Syftet är snarare ett slags försök att skapa en struktur kring det förflutna. Också de allra ljusaste minnen skapar en berättelse. Det förflutna kan skapas på nytt, aldrig som en bild av det som verkligen skedde, utan som en alldeles ny bild blandad med minnen eller fragment av minnen. 


5 kommentarer:

Icke troende ateist sa...

Starkt!
Hur hinner du skriva så mycket?

Einar J sa...

Berörande text av personliga minnen, både ljusa och mörka! Tack för den!
Och jag blir nyfiken på din fars konst.

Thomas Nydahl sa...

Tack till er båda. På första frågan finns det bara ett svar: jag har all tid i världen att skriva.
Einar: dessvärre är pappas konst skingrad - mycket förstås upphängt i privata hem, lite i konstsamlingar och så har vi barn och hans barnbarn en hel del.

Anonym sa...

Jag skulle vilja omfamna den där lille pojken, ge honom en stor varm kram och tala om för honom att kärleken är stor och också till för honom! Det kan jag inte göra i detta nu, men jag kan ge den kramen och de orden till den mannen pojken vuxit upp till! Jag kan också säga till den mannen att han verkligen är en god och fin man, och att han har ett hjärta av guld.

Kram från Marika!

Thomas Nydahl sa...

Marika, du är en underbar människa och jag tar så väldigt gärna emot din kram. jag tror - nej jag vet - att den gör riktigt gott. Tack ska du ha min fina vän!