måndag 9 september 2013

Tankar i Tosteberga

Tosteberga. Foto: A.N.
Med svår värk i knäna och med diskbråcket mullrande i högersidan kom jag idag för första gången denna sommar till Tosteberga. Ett avsked till sommaren. Det hade redan börjar blåsa upp, så det blev till att sätta sig på läsidan. Ett av hamnens vackraste hus var till salu.

Allt detta struntade såväl kor och får som hästar i. De gick eller låg där de brukar gå eller ligga. En rovfågel lyfte från en liten kant av havet.

Väl hemkommen insåg jag att det kanske blir att ligga i samma hamn ett bra tag nu. Att inse att rörligheten är begränsad och att anpassa sig efter det. Med posten kom TLS och en nyutgiven pocketversion av den engelska översättningen av Ismail Kadares roman The Concert, som handlar om den dramatiska sommaren 1978, då de albanska kommunisterna - och därmed nationen - bröt med den sista viktiga allierade, Folkrepubliken Kina och det kinesiska kommunistpartiet. Jag bodde i Durrës och Tirana den sommaren och fick se förloppet på plats och är därför lite extra nyfiken på Kadares skildring.

Engelsmän, amerikanare, fransmän och andra i maktens korridorer drömmer sina våta bombdrömmar. Och jag kan inte hejda mitt förakt för dödens köpmän. Först säljer engelsmännen sarin till Assad-regimen (x). Sedan blir de upprörda när den används! Vad hade Blair, Cameron och andra spetsar i London trott att man skulle ha dessa kemiska stridsmedel till? Nöjde de sig med tanken att Assad "bara" tänkt använda dem i ett storkrig mot Israel? Var det så USA tänkte när de utrustade Irak och Saddam-regimen med kemiska stridsmedel (eller var de bara ämnade att använda mot Iran? Rumsfeld var i alla fall där på högtidligt besök i dessa smutsiga vapenaffärer). Om de tänkte så är förstås deras ständiga solidaritetsförklaringar med Israel cyniskt och spekulativt hyckleri, som visar att penningen alltid går före moralen. Också sina allierade kan man sälja ut, om det lönar sig, och det är i så fall inte första gången i historien. Hela den arabiska våren och dess fasansfulla och preliminära facit är ju exempel på sådan politik.

Putins gångna vecka har också ekat av krigsretorik. Om nu Putins regim sätter kraft bakom orden och angriper amerikanska krigsskepp i Medelhavet, vad sker då? Det varken vågar eller vill jag tänka på. Men nog finns det skäl för rejäl misströstan och oro.

Jag går tillbaka in i litteraturen. Inte minst för min vinterbok som jag vänder och vrider på. Inne i litteraturen kan jag få små och korta stunder av vila. Man orkar inte stirra världens dårskap i ögonen alltid.

(x) Med anledning av Lasse O:s kommentar vill jag här göra en uppdatering.

Jag inser att det inte var särskilt sofistikerat av mig att formulera meningen ovan som jag gjort. Men det har ju den senaste veckan publicerats en mängd artiklar som hävdar just detta. Här bara ett exempel. Följ gärna länken. I artikeln kan man bland annat läsa (understrykningarna är mina):
"BRITAIN allowed firms to sell chemicals to Syria capable of being used to make nerve gas, the Sunday Mail can reveal today. Export licences for potassium fluoride and sodium fluoride were granted months after the bloody civil war in the Middle East began.
The chemical is capable of being used to make weapons such as sarin, thought to be the nerve gas used in the attack on a rebel-held Damascus suburb which killed nearly 1500 people, including 426 children, 10 days ago. President Bashar Assad’s forces have been blamed for the attack, leading to calls for an armed response from the West.
British MPs voted against joining America in a strike. But last night, President Barack Obama said he will seek the approval of Congress to take military action. The chemical export licences were granted by Business Secretary Vince Cable’s Department for Business, Innovation and Skills last January – 10 months after the Syrian uprising began.
They were only revoked six months later, when the European Union imposed tough sanctions on Assad’s regime."

Även om inget är nytt under solen har jag som sagt svårt att dölja mitt förakt för dödens köpmän.