måndag 9 september 2013

Tankar i Tosteberga

Tosteberga. Foto: A.N.
Med svår värk i knäna och med diskbråcket mullrande i högersidan kom jag idag för första gången denna sommar till Tosteberga. Ett avsked till sommaren. Det hade redan börjar blåsa upp, så det blev till att sätta sig på läsidan. Ett av hamnens vackraste hus var till salu.

Allt detta struntade såväl kor och får som hästar i. De gick eller låg där de brukar gå eller ligga. En rovfågel lyfte från en liten kant av havet.

Väl hemkommen insåg jag att det kanske blir att ligga i samma hamn ett bra tag nu. Att inse att rörligheten är begränsad och att anpassa sig efter det. Med posten kom TLS och en nyutgiven pocketversion av den engelska översättningen av Ismail Kadares roman The Concert, som handlar om den dramatiska sommaren 1978, då de albanska kommunisterna - och därmed nationen - bröt med den sista viktiga allierade, Folkrepubliken Kina och det kinesiska kommunistpartiet. Jag bodde i Durrës och Tirana den sommaren och fick se förloppet på plats och är därför lite extra nyfiken på Kadares skildring.

Engelsmän, amerikanare, fransmän och andra i maktens korridorer drömmer sina våta bombdrömmar. Och jag kan inte hejda mitt förakt för dödens köpmän. Först säljer engelsmännen sarin till Assad-regimen (x). Sedan blir de upprörda när den används! Vad hade Blair, Cameron och andra spetsar i London trott att man skulle ha dessa kemiska stridsmedel till? Nöjde de sig med tanken att Assad "bara" tänkt använda dem i ett storkrig mot Israel? Var det så USA tänkte när de utrustade Irak och Saddam-regimen med kemiska stridsmedel (eller var de bara ämnade att använda mot Iran? Rumsfeld var i alla fall där på högtidligt besök i dessa smutsiga vapenaffärer). Om de tänkte så är förstås deras ständiga solidaritetsförklaringar med Israel cyniskt och spekulativt hyckleri, som visar att penningen alltid går före moralen. Också sina allierade kan man sälja ut, om det lönar sig, och det är i så fall inte första gången i historien. Hela den arabiska våren och dess fasansfulla och preliminära facit är ju exempel på sådan politik.

Putins gångna vecka har också ekat av krigsretorik. Om nu Putins regim sätter kraft bakom orden och angriper amerikanska krigsskepp i Medelhavet, vad sker då? Det varken vågar eller vill jag tänka på. Men nog finns det skäl för rejäl misströstan och oro.

Jag går tillbaka in i litteraturen. Inte minst för min vinterbok som jag vänder och vrider på. Inne i litteraturen kan jag få små och korta stunder av vila. Man orkar inte stirra världens dårskap i ögonen alltid.

(x) Med anledning av Lasse O:s kommentar vill jag här göra en uppdatering.

Jag inser att det inte var särskilt sofistikerat av mig att formulera meningen ovan som jag gjort. Men det har ju den senaste veckan publicerats en mängd artiklar som hävdar just detta. Här bara ett exempel. Följ gärna länken. I artikeln kan man bland annat läsa (understrykningarna är mina):
"BRITAIN allowed firms to sell chemicals to Syria capable of being used to make nerve gas, the Sunday Mail can reveal today. Export licences for potassium fluoride and sodium fluoride were granted months after the bloody civil war in the Middle East began.
The chemical is capable of being used to make weapons such as sarin, thought to be the nerve gas used in the attack on a rebel-held Damascus suburb which killed nearly 1500 people, including 426 children, 10 days ago. President Bashar Assad’s forces have been blamed for the attack, leading to calls for an armed response from the West.
British MPs voted against joining America in a strike. But last night, President Barack Obama said he will seek the approval of Congress to take military action. The chemical export licences were granted by Business Secretary Vince Cable’s Department for Business, Innovation and Skills last January – 10 months after the Syrian uprising began.
They were only revoked six months later, when the European Union imposed tough sanctions on Assad’s regime."

Även om inget är nytt under solen har jag som sagt svårt att dölja mitt förakt för dödens köpmän.


4 kommentarer:

Lasse O sa...

Thomas som vanligen brukar skriva så sakligt har nu slirat något på sanningen och det förvånar mig.
Storbritannien har inte sålt Sarin till Syrien. Några brittiska företag har sålt natriumfluorid vilket vanligen brukar användas av kosmetikaindustrin men också kan användas för framställning av nervgaser. Det är illa men inte samma sak som försäljning av Sarin.

För tycker jag inte man kan bara skylla västs agerande i Syrien på en längtan enbart efter att få bomba för nöjes skull. De s k argumenten mot väst brukar istället bara användas av extremvänstern och extremhögern i sin kamp mot stora och lilla Satan.

I själva verket är det väl ett urgammalt spel vi ser, ett spel som handlar om makt och inflytande i en för tillfället viktig region.
Konkurrensen om baser, råvaror och handelsvägar är ju lika gammal som stadsstaterna för flera tusen år sedan.
I dagens Syrien är flera stormakter inblandade plus diverse regionala stormakter samt religiösa grupperingar. På många sätt påminner det om situationen i Norden under medeltiden där aktörerna Sverige, Danmark, Tyska orden, Novgorod och Hansan kivades om makt och inflytande tillsammans med lokala intressenter som bl a finnar, tavaster och karelare.

Intet är nytt under solen.

Thomas Nydahl sa...

Tack för kommentaren Lasse. Jag svarar direkt i bloggposten.

Björn Nilsson sa...

Det hänger inte ihop något vidare. Att Syrien köpt kemikalier som kan användas till allt möjligt betyder inte automatiskt att de sedan har rörts ihop till kem-vapen som använts av regeringens styrkor. Det måste till många fler länkar för att få till en beviskedja. Det låter troligare att någon eller några parter som är intresserade av ett utvidgat krig står bakom det som hände i Ghouta. Och där uppges ju invånare ha sagt att det var saudier som kom med konstiga grejor. De kemvapen som syriska regeringen har torde vara en återförsäkring mot de israeliska kärnvapnen. - Jag säger inte att denna tolkning är den sanna, men den låter åtminstone troligare än vissa andra.

Lasse O sa...

Dödens köpmän är nog ett yrke lika gammalt som soldatens och det är oftast de som vinner på konflikterna.
Om man tittar på dagens konflikt i Syrien så har nog ingen av stormakterna särskilt altruistiska motiv men ingen säger varom det egentligen handlar utan kör som vanligt fram det de tror är gångbart internationellt och internt.
USA talar om folkrätt och Ryssland om staters rätt till självbestämmande.
Nästan lite komiskt i all sin cynism.