I minne och smärta

Barnbarnet Vera på sjuårscykeln. Vad kommer hon att minnas av detta nu?

Idag fyller min äldsta dotter trettiåtta. Hon föddes två år efter min första son, som alltså blev fyrtio i år.

Jag satt hos läkaren igår och fick två kortisonsprutor i knäna. Kom att fundera på vilka minnen jag bär från sjuttiotalet, då tre av mina sex barn föddes, då jag var både en anställd löneslav och senare en frilansande kulturjournalist.

Vad hade kunnat göras annorlunda? Hur hade jag kunnat agera för att redan då ha minskat på smärtan och konflikterna?

Man kan inte göra någonting ogjort, men man kan i sina minnen sortera bort sådant som är ofelbart skadligt och istället koncentrera sig på det som gjorde oss till de människor vi är, på gott och ont.

Idag är alla mina barn vuxna människor.

Barnbarnen skänker glädje och mening åt vardagen, också när den är rent fysiskt plågsam.

Det blir säkert en tur i helgen till byn där flera av barnen och barnbarnen bor, för att gratulera äldsta dottern och för att plocka äpplen till vinterns mos och sylt.

Jag hejdar mig steget. Jag ser mig om.

Ingenting kan göras ogjort. Men varje ny dag kan jag påverka i rätt riktning. Med vilja och moral tänjer jag på de begränsande villkoren. Kikar ut i friheten.