"En junidag 1966 skickar Anne Wiazemsky ett beundrarbrev till den hyllade filmregissören Jean-Luc Godard. Ett år senare är de gifta och Anne på väg att bli en av den den franska nya vågens stjärnor. Om deras möte och första år tillsammans, om uppbrottet från familjen och om livet som ung student i en politiskt omvälvande tid berättar Wiazemsky frispråkigt i Ett avgörande år."NY BOK. Det finns författare man gärna fortsätter att följa sedan man första gången läst dem. Anne Wiazemsky är en sådan. Det är Elisabeth Grates bokförlag som utger hennes böcker på svenska och det är jag tacksam för. Den förra boken jag läste av henne, Mitt Berlinbarn, är en oförglömlig bok. På svenska finns också En handfull människor, Lovsånger till kärleken och Debutant. Den nya boken heter Ett avgörande år. Egentligen ska man inte recensera böcker man läser under sjukdomsinflytande. Men jag skriver i alla fall om den, för att ge ett litet tips på en personlig bok om kärlek och konst, som för mig varit trösterik under veckor av smärta och elände. Det lustiga är att förlagets egen presentation av boken kunde tjäna som den bästa också för mig, i all sin saklighet. Så här skriver förlaget:
Men jag har förstås annat att tillägga. Författarinnan Anne Wiazemsky är vid denna tid endast en flicka i övre tonåren. Hon är student med ett klart uttalat intresse för filmens välrd (hon har debuterat som skådespelerska i en film av Robert Bresson, Min vän Balthazar). Hon bestämmer sig för att först brevvägen och sedan rent fysiskt inleda en flirt med sin stora idol, filmregissören Jean-Luc Godard. Det går riktigt bra. Han kommer till Anne Wiazemskys väninnas föräldragods (jodå, här rör vi oss i de socialt högre sfärerna) och flirten börjar anta karaktär av kärlek, passionerad och äkta. Han är förvisso precis dubbelt så gammal som hon. Men det är verkligen ingen hinder.
Det märkliga med den här cinematografiska självbiografin är att Anne Wiazemsky tycks skriva som om hon fortfarande kunde göra sig till tonåring. Hon är, som Jan Myrdal underströk i Barndom att man måste vara, åter den människa hon då var, därför att man måste göra sig till denna tonåring för att berätta hennes historia trovärdigt. Myrdal lyckades i Barndom, Anne Wiazemsky lyckas i Ett avgörande år. Hon och Godard blir verkligen ett kärlekspar och hon blir en av den nya franska filmvågens firade stjärnor. Deras äktenskap ska komma att hålla i tolv år, längre än de flesta europeiska "normaläktenskap" håller idag.
Nu är Anne Wiazemsky inte minst känd för att vara barnbarn till nobelpristagaren François Mauriac, ett förhållande som sätts särskilt under lupp i Mitt Berlinbarn. Så man kan förstås läsa hennes böcker bara utifrån en skvallerfaktor. Här är det name-dropping så det stänker om det. Men om man läser henne så går man miste om något viktigt; konkret i fallet med den här boken går man miste om alla de kärleksfulla nyanser som utmärker hennes berättelse om passionen för filmen och till filmregissören som blev hennes man. Man ska då inte heller glömma att hennes boktitel, Ett avgörande år, kastar sin skugga över en politiskt och existentiellt het period i franskt samhällsliv. Studentrevolten och de stora strejkernas tid stod för dörren, den revolutionära vänstern skulle göra sin entré både i Frankrike och det övriga Europa. Till vilken nytta då? Ingen alls, skulle man idag kunna sammanfatta. Men litteraturen och filmen från den epoken lever vidare. Det bevisar inte minst Elisabeth Grates utgivning av Anne Wiazemskys författarskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar