fredag 6 september 2013

Jämna plågor och klaustrofobi

Ekenabben vid Hammarsjön, klockan åtta i morse. Foto: A. Nydahl
Efter några veckors mer eller mindre infernaliska plågor kopplade till diskbråcket skulle jag idag som första patient - alldeles för tidigt - göra en magnetkameraundersökning. Jag steg upp - alldeles för tidigt - till en stilla och ljudlös morgon. Efter morgontvätt och en kopp kaffe kom jag till sjukhuset kvart över sju. Halv åtta kallades jag in, fick byta mina kläder mot en tunn, blå sjukhusrock och låsa in värdesakerna. Inne vid magnetkameran drog jag mig till minnes en tidigare undersökning som varit hur enkel som helst.

Så jag lade mig, fick proceduren förklarad för mig och sedan ett par hörlurar med skvalmusik. Mannen körde igång båren och jag kom in med huvudet i kameran. Precis som förra gången tänkte jag. Men då säger han: "Nu åker du in!" och så åkte båren in med hela min kropp. Jag blundade och tänkte att det ordnar sig. Men när jag öppnade ögonen förstod jag att kameratunneln var alldeles intill kroppen och jag fick en akut panikattack och kunde bara hojta "Ta ut mig genast!". Det gjorde han, lade sin hand på min axel och sa: "Du är inte ensam Thomas, det är många som inte klarar detta." Jag skämdes. Men vad skulle jag göra? Aldrig någonsin mer en magnetkamera. Och så fick jag förklarat för mig att den förra undersökningen var en datortomografi då faktiskt bara övre delen av huvudet fördes in.

Ekenabben vid Hammarsjön, klockan åtta i morse. Foto: A. Nydahl
Nedstämd och besviken på mig själv kom jag till Hammarsjön klockan åtta på morgonen. Det var knäpptyst, solen hade inte ens hunnit över trädtopparna. Där drack jag kaffe och åt min frukost. Aldrig förr har jag suttit där så dags på dagen. Det var en magisk stund. Men väl hemma igen blev jag ensam med smärtorna. Morfinet är enda trösten. En dålig tröst. Och så får jag vänta till nästa vecka då kanske min läkare finner en annan väg.