lördag 1 juni 2013

Pensionärsliv. Dag ett: frihetskänsla, avhopp, stipendiekonsekvenser

Brösarps backar. Foto: Astrid Nydahl
När jag vaknade i morse var jag mycket medveten om att detta är min första dag som pensionär. När jag hör ord som "pension" och "fonder" i nyhetssändningarna, det skedde senast igår, försöker jag tränga bort vad som sägs, som om det inte angick mig.

Kommer någonting att radikalt förändras? Egentligen inte. Jag fortsätter på samma väg som jag hittills vandrat. Oberoende av organisationer, föreningar, medieföretag, kluster av "likasinnade" - ja, oberoende av varje sammanhang som klistrat en ism på sig själv, som vandrar i stora klungor utmed väldigt smala vägar. En enda förening är jag medlem i sedan jag valdes in 1 januari 1977: Sveriges Författarförbund. Där får jag mina rättigheter bevakade, även om förbundet inte fungerar som en regelrätt fackförening. Sedan jag uteslöts ur maoistiska SKP 1978 (efter en rekordkort medlemsperiod, den varade inte ens tiden som gick mellan två medlemsmöten) har jag aldrig varit medlem i något politiskt parti eller någon politisk organisation. Utöver författarförbundet har jag dock under några år för länge sedan varit medlem i Svenska PEN (som jag invaldes i 1987, men lämnade 2007 i protest mot organisationens stöd till Expo), Författarcentrum Syd och i Danskt-Svenskt författarsällskap.

När jag stod vid hållplatsen för att ta bussen in till stan i morse kändes det förunderligt lätt att leva. Solen värmde de psoriasisplågade armarna. Jag log plirande mot solen av ren tacksamhet. Nu ska sommaren läka vinterns sår.

Jag får kritik av läsare för att jag lämnade Dispatch-skrivandet och för att jag angrep redaktörerna för deras medverkan i en amerikansk nazi-radiostation. Någon har sagt att det verkar som om jag med ett väldigt lättsinne och utan att ha tänkt igenom saken noga fattar så drastiska beslut. Ja, drastisk kan jag vara. Intuitiv och radikal i mina ställningstaganden. Men de som tror att jag fattade beslutet på några sekunder bör läsa dessa rader jag skickade till en av redaktörerna i mitten av mars, alltså med mina mått mätt för ganska länge sedan:
"X, tro mig på mitt ord, men jag har inte blivit hotad eller påverkad av någon att skriva det jag nu gör. Jag har sedan jag fick nya numret funderat: en hel tidning som handlar om islam och islamism, nej det blir en överdos och den skvallrar om förfärande ensidighet. Jag hade ju trott att tidningen skulle utvecklas mot en bredare bevakning av hur vårt Sverige och vårt västerland nivelleras och sjunker ner i en normlöshet och en tillvaro som saknar alla civilisatoriska och medborgerliga grundvärderingar. Men det jag ser i nya numret avskräcker mig just för att det så kompakt handlar om en och samma sak. Det andra är ett ämne jag fört på tal innan: DI förknippas nu så intimt med Avpixlat att det passerat smärtgränsen för mig. Oberoendet blir svårt att hävda med nuvarande samarbete. Jag är ingen anhängare av SD, kommer inte heller att bli, och jag fruktar att denna trestegsraket Dispatch-Avpixlat-SD kommer att se tydligare ut framöver när jag betänker att det är val 2014. Som jag argumenterade i förra valet kommer jag att göra det då: att hävda min egen rätt att röstskolka och bara uttrycka ett stort förakt för den politiska - och ekonomiska - klassen. Till den räknar jag nu också SD-riksdagsmännen med helt nya, välfyllda plånböcker. Jag måste ta mig en allvarlig funderare inför framtiden. "
När man som jag skriver kritiskt om islam och islamism är det lätt att man hamnar i just en grupp av "likasinnade". Jag ville gärna tro att man kunde skriva i Dispatch och ändå bevara sitt oberoende. I det hade jag fel. Skrivandet där var mer eller mindre förbundet med en outtalad lojalitetsförklaring. Sådana har jag aldrig låtit styra mitt liv. Tvärtom har jag alltid motarbetat dem.

Så summan av min första halva dag som pensionär måste bli att fågelsången, vinden i björkarnas löv, den öppna himlen och solvärmen tillsammans skapar förutsättningar för en djupgående frihetskänsla. Den ska jag försöka vara rädd om. Stipendiet jag fick i veckan gör det dessutom möjligt för mig att redan nu i juni skicka den nya boken till tryckning. Medborgaren, makten och moskén heter boken. Den berättar i ämnen väldigt nära det jag här har skrivit om: vem ska fatta besluten i ett samhälle, sekulära, demokratiska organ eller religiös överhet grundad i sharialagstiftning? Svaret är förstås givet, men resonemangen som leder till ett svar har jag försökt beskriva i boken.



2 kommentarer:

Anonym sa...

GRATTIS du Pensionär, Frie Ande och Fantastiskt Fina Människa! Jag är GLAD att just du är du, och så speciell - ÄKTA - och att jag fått lära känna dig! LEVE Pensionärs-LIVET! =D

Marika - å Pågarna! ;-)

Thomas Nydahl sa...

Tack du kära Marika, tack!!! Jag hörs av senare i sommar.