torsdag 13 juni 2013

Sandemose och andra om våldgästandet.

Det finns ett svenskt ord som sällan används: våldgästa. Vad är innebörden av att våldgästa? Det innebär att en människa uppsöker en annan människa som inte bjudit hem henne. Man kan idag våldgästa på många olika sätt: med telefonen och rent fysiskt i dörröppningen.

Begreppet kommer från medeltiden, då det, särskilt i krigstider, brukades om de människor som tilltvingade sig husrum och mat med makt. Sedan 1280 är det förbjudet i lag att våldgästa. Det var kung Magnus “Ladulås” Birgersson som i Alsnö stadga införde detta (tillnamnet fick han förmodligen för att han med lagen satte lås för ladorna, så att de inte skulle plundras - namnet belagt först på 1400-talet enligt Nationalencyklopedin). Det intressanta är att våldgästande av den typen förekommer i alla krig, det har vi också sett överflödigt många exempel på under senare tid.

Men ordet kan man idag använda om de människor som vägrar respektera en annan människas integritet. Jag minns att jag en gång frågade författaren Bengt Anderberg, som flitigt medverkade i tidskriften Studiekamraten när jag var redaktör, om man kunde hälsa på honom på Bornholm. Han svarade att han av princip inte tog emot gäster. Jag frågade inte fler gånger och jag respekterade hans ord. I umgänget med människor från Balkan är det precis tvärtom. De förväntar sig - i alla fall de albaner jag känner - att man ska dyka upp oanmäld. Och jag ser att de blir besvikna när man inte gör det. Men lika lite som jag själv vill bli våldgästad vill jag klampa in i andra människors hem oanmäld.

Jag har några obehagliga minnen av våldgästande. Personer som liftat eller cyklat ända från Malmö för att bli mina gäster. Jag har lugnt och sansat förklarat att deras plötsliga ankomst inte alls passat mig. Eftersom jag inte själv är en telefonmänniska är jag inte heller särskilt glad över att bli våldgästad med den. I princip talar jag bara med mina allra närmaste i telefon, med undantag för några särskilt kära kollegor och vänner. Jag är nästan frestad att hålla med Aksel Sandemose om det han skriver om telefoner (se längst ner). Jag har visserligen ingen mobiltelefon, men nog kan jag bli uppvaktad här hemma av den elakt ringande telefonen, av människor som jag inte har minsta lust att tala med. Men det var värre när jag drev mitt förlag. Många människor - också de missförstådda genierna, en särskilt besvärlig typ - drev mig till vansinne med sitt ringande. Först när jag skaffade telefonsvarare slapp jag tala med dem. Där hade jag också ett meddelande om att jag bara returnerade inskickade manus om de åtföljdes av svarsporto. Våldgästandet drabbar varje människa som sticker ut huvudet i offentligheten. Numera får jag nästan alltid vara i fred. Få tror att jag ska ge ut deras alster. Ännu färre tror att jag kan vara själasörjare.

En författare som skrivit riktigt bra i ämnet är Aksel Sandemose. I sin självbiografiska bok Murarna kring Jeriko berättar han om sin inställning. Textstället jag vill visa är på den boksida du ser här nedan. Klicka på sidan så får du upp den i läsbart format.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Mina tankar faller genast på Martin Ljung och sketchen "Ester....Vi är här nu" Exempel på våldgästning.
Jag kände och led med Ester redan som grabb när monologen hade premiär och sedan rullade ut som veritabel landsplåga.

http://www.youtube.com/watch?v=9BZAOIH6QRU

PerH

Anonym sa...

För några år sedan läste jag någonstans (Jag tror att det var på Historieforum väst?) att namnet Magnus Ladulås skulle vara en förvrängning av Magnus Vladislaus. Namnet Vladislaus på grund av att han skulle ha en härstamning på mödernet från det slaviska Preussen. Om sanningshalten i detta vet jag inget.
Däremot att ett av unionskungen Erik av Pommerns namn var Bogislav eller som det stavas i erikskrönikan Bogisleff.
Ja det var väl en kommentar lite utanför ämnet i artikeln. Men jag kunde inte låta bli.
Rune

Svensson sa...

Tack för ordet "våldgästning". Det är aktuellt idag. Liksom, från samma era, "kvinnofrid". Någon politiker lanserade för några år sedan "nordisk kvinnofrid" som appell mot våldtäkterna. Det var bra gjort tycker jag.

Jag har även nyligen påmints om det urnordiskt klingande ordet "kulturkamp". Det må vara att det förekom i 1800-talets Tyskland (Bismarck mot påvedömet) men det har bäring än idag, om man t.ex tycker "metapolitisk aktivitet" låter för svagt.

Thomas Nydahl sa...

Svensson, tack ska du ha. I Danmark har man länge använt begreppet kulturkamp. Det är ett relevant begrepp som täcker det mesta av tidens nödvändigheter.

Rune, tack för det du berättar om namnen.

PerH, onekligen en gammal pärla!

Fiat Lux sa...

Jag känner igen den där attityden från polska vänner. När jag ringer och frågar om jag kan titta över blir de upprörda (Eller företer ett beteende som jag måste tolka som upprördhet utifrån min svenska kontext. I själva verket är de bara härligt osvenska.)och säger "Ring inte! Kom över bara!". När jag invänder att jag inte vill göra resan förgäves, då de sällan är hemma, svarar de "Så har du i alla fall fått lite frisk luft". It's never easy.