torsdag 15 november 2012

De kommunistiska åren

De tidiga åren. 1 maj med kfml(r) i Malmö 1973. Jag till vänster vid Nordsjö Färgfabriks standar.
Jag gjorde mitt första besök som blivande författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.

Kalle Hägglund (1943-2005) var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.

Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.

Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets Parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).

Stalinboulevarden i Tirana, Albanien 1978. Privatbilism var förbjuden, så de enda bilar man mötte var partispetsarnas, oftast svarta Volvo med vita gardiner på sidorutorna. Foto: T Nydahl
Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.

Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet. Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål var.

Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.

I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.




3 kommentarer:

Bengt O. Karlsson sa...

Spännande text. Är det ett utdrag ur något längre som du skrivit om den tiden?

Som du kanske vet hade även jag en viss kontakt med Albanien under det kommunistiska styrets sista dagar och i den närmaste tiden därefter. (Med andra avsikter dock... ) Jag läste Myrdals bok strax innan och blev alldeles förfärad av vad jag verkligen såg. Lögnaktigheten i texten framstod som skriande. Det måste ha varit omöjligt att även i den naivaste godtro skriva en sådan bok. En ny upplaga kom ut 1984 och även den hade berömmande baksidestexter av Anders Ehnmark och Lars Gustafson som talade om "ett pionjärarbete" och "en lysande essä i europeisk historia."

Jag tyckte rätt bra om Augustsson och Hansens "Maoisterna". Har du läst den?

Thomas Nydahl sa...

Ja du Bengt, du nämner Augustsson och Hansén, två av de gamla bekanta herrarna. Hansén bodde i Malmö på den tiden och han var bl.a. med mig och arrangerade ett möte med två professorer från Tirana. Vi hade dem på middag hemma hos mig och min familj i en hemsk förort, och de talade mycket om vilka "fina och vackra hus" vi bodde i. Maoisterna läste jag med igenkännande leende, men tycker de kunde gått djupare.

Myrdal & Co. lämnar vi därhän. En vän från den tiden jag fortfarande har god kontakt med är Ullmar Qvick, vårt lands ende albanolog som både talar och skriver språket. Hans kunskaper överträffar alla de andras och jag hoppas att han hinner skriva ner mer (han översätter mest albansk poesi. Men han slavar också med facktexter åt t.ex. Migrationsverket). Ullmar är idag en gammal man. Han var med på samma resa som jag 1978 och tog väl hand om min äldste son på lekplatserna, där det tolkades vilt om glass och gungor.

Pierre Gilly sa...

Låter som den Kalle Hägglund jag lärde känna andra halvan av nittiotalet. Fast då hade han en stor fyra i gamla stan full med böcker och gäster.