onsdag 7 november 2012

Birmingham-upploppen 2011. Nytt smakprov ur min nya bok Black Country

På väg in till New Street Station. Foto: Thomas Nydahl

Birmingham utsattes svårt för den våg av upplopp som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation street krossades massor med fönster och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.

Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackaderas runtom i staden. Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslös brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.”

I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder  och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier.

Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight, lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.

I en artikel beskrev han vad som hänt honom sedan dess.

”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbades av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.”  ”Det är inte hudfärg, det är kultur.” Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkulktur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.”

Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen. Starkey hänvisar till Lindsay Johns, som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”, säger han. Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:
”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…)Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…)För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”
Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.






2 kommentarer:

antti sa...

Hej Thomas!
Det hör kanske inte helt till dagens blogg. Men det hade varit med mer enn stort intresse. Om du ville dela med deg lite, av din syn, om den "politiska människan". Du förmedlar i din blogg, mycket om tystnad och ensamhet, men också om det litterära och politiska livet. Där du också med rätta, kritiserar vänsterns syn, på den ständigt medvetna och politiserande människan. Vilket grundläggande ansvar tycker du att vi har? Tack annars för en blogg, som gör dagen så mycket ljusare!

Thomas Nydahl sa...

Tack Antti för dina goda ord. Det är en mycket svår fråga du ställer. Låt mig säga så här: när ett samhälle krackelerar ser vi det bland annat i form av individens brist på ansvar och medkänsla. Den nihiliska människan tar inte ens ansvar för sig själv och betraktar därför sina egna tillkortakommanden som resultat av "de andras" handlingar. Jag försöker göra tvärtom. I den mån det låter sig göra.