lördag 3 november 2012

Allhelgona

I tre dagar såg det ut så här på golv och stolar. Kassar och lådor fulla med bokpaket redo att skickas ut i landet och till olika europeiska länder. Nu är golvet tomt igen, såpaskurat för helgen.

Alla Helgons dag har jag hela förmiddagen använt för vandringar utmed Östersjökusten. Jag har grubblat, funderat och vridvänt på den situation jag befinner mig i som far, farfar och morfar. Ånyo har en tragisk händelse förmörkat horisonten i den närmaste kretsen. Och ändå är det så försvinnande lite jag kan göra, i själva verket inget alls. Jag måste finnas för alla de andra, som de finns för mig. Men det som plågar oss kan vi bara tala om och tänka på. Handlingsutrymmet är försvinnande litet. Så när jag går mellan den multnande tången och de allt naknare träden tänker jag på vad det är som skiljer liv från död, och varför vissa av oss lovsjunger livet varje dag medan andra önskar sig mycket långt bort från det.

Astrid gick runt och fotograferade i det milda regnet. Vi hade tillsammans druckit kaffe och ätit dubbla smörgåsar med danskt rågbröd, kokt skinka och majonnäs. Korta stunder höll regnet upp. Så kom det tillbaka i kraftiga skurar för att sedan återgå till det milda duggandet.

Under kanske tre minuter lyssnade jag till ett vackert stycke av Vivaldi, innan jag återupptog vandringen. Till höger om mig, nära vattenbrynet rörde sig de tre svanarna stilla och majestätiskt.

En plötsligt svallvåg fortplantade sig utmed kustlinjen sedan ett större containerfartyg seglat in mot Åhus hamn.

När solen bröt igenom var det nästan chockartat, som en stråle av omotiverat ljus. Kan man bära ett sådant ljus inom sig också i de svåra stunderna? Jag tror alltmer att man måste det. Annars kan man inte finnas till för stöd och hjälp. När mörkret tillåts erövra den inre världen blir också den yttre mörklagd.

Jag har skickat ut alla böcker utom tre. De får bli det sista i den här omgången. Jag är ingen affärsman. Jag har inte skrivit Black Country för att tjäna pengar. Jag har skrivit den därför att jag inte hade något val, man ställs förr eller senare inför de frågor och ämnen som vistelsen i ett och samma landskap ger upphov till. Egentligen - om jag ska vara riktigt ärlig - är detta en bok som i en eller annan form, i fragment, texter eller reportage, funnits hos mig sedan 1998. Om den nu blir läst - och diskuterad - så har jag kommit dit jag ville. Allt annat är Allhelgona. Allvar, eftertanke, minnen och omsorger.

Första recensionen av Black Country, redan idag, hos Bernur. Smakar och förtröstar:
"Att följa Nydahls resonemang är delvis deprimerande, delvis skrämmande. Men det är ett resonemang som inte låter sig avfärdas: vore våra svenska politiker läskunniga, skulle det här vara något som rimligen borde tilltala dem, för här beskrivs likheter med vårt svenska samhälle – dels uppenbara paralleller, och dels potentiella oroshärdar. För frustration och bitterhet måste explodera – se bara kravallerna som spreds från Tottenham över England förra sommaren, och tro inte att Sverige ska gå förskonade från liknande upplopp när tillräckligt många unga killar blir tillräckligt uppgivna och desperata. Vi ser tendensen till social utslagning här också, i ett allt mer segregerat samhälle."
"Den etablerade politiken har misslyckats, menar Nydahl i det avslutande kapitlet, kanske det mest skrämmande, med exempel från bland andra EDL (English Defence League) och BNP (British National Party). För så ser tendensen ut, att vilsna (manliga) ungdomar söker sig till extrema lösningar. Men det våld som möts av våld löser ju inga problem, utan skapar bara nya våldsamma(re) problem. Någon fredlig lösning erbjuder visserligen inte den här boken, och jag kan inte själv trolla fram något som skulle rädda oss: för att vi kommer att behöva räddning, det är jag nog tillräckligt pessimistiskt lagd för att tycka."


4 kommentarer:

Birgitta sa...

Ni är i tankarna. Skickar en varm kram Birgitta

Gabrielle Björnstrand sa...

Vackert skrivet. Stilla.

Undrar om du hörde samma Vivaldistycke som jag: Vintern, spelad som jag aldrig hört den förr, mellansticket så naket, som en vintrig plåga. Och sedan häftigheten i de energiska styckena. Men spelat utan mycket vibrato, Naknare.

Har aldrig hört en sådan Vivalidi-Vinter. Trodde jag hade hört färdigt på årstiderna.

Nu ska jag försöka hitta och lägga ut den på min blogg. Frid!

Thomas Nydahl sa...

Syster Birgitta, tack ska du ha. Jag såg ju att alla mina barn skrivit på Facebook, men det kan jag inte förmå mig till.

Gabrielle, tack för dina goda ord. Ja, det kan mycket väl ha varit Vintern. Det var i P2, jag satte på radion bara medan jag hällde upp kaffe i bilen och sedan gav mig ut i landskapet. Stycket slutade just, det var högst tre minuter. Vidunderligt vackert.

Kenneth Karlsson sa...

På tal om ljus. Din sida är alltid ett ljus för mig, även när du skriver om svåra saker.