tisdag 13 november 2012

Neil Young: Fredsförklaring (Norstedts, översättning av Patrik Hammarsten).


Det kom några musikerbiografier tidigare i år, de var så illa skrivna att jag inte ens orkade recensera dem. De fick mig att tänka på hur mycket bättre allt blir om musikern/kompositören själv skriver – i detta fall inom populärkulturen – med exempel som Bob Dylan och Patti Smith. Neil Youngs första bok är skriven i just den andan, av honom själv, utan att texten passerat någon professionell spökskrivardator. Just därför att det befriande att läsa boken som på svenska fått den fyndiga titeln Fredsförklaring (motsatsen skulle man förstås aldrig förknippa honom med), men som i original heter Waging Heavy Peace – A Hippie Dream. Originalet är förstås bättre, just för att det alldeles självklart sätter den västerländska hippieperioden som ram för Youngs liv och gärning. Den var bara en naiv dröm, men den fungerar som referens för en sådan berättelse om man själv befunnit sig i drömmens centrum.

Neil Young struntar i kronologi, ungefär som Dylan gjorde det. Befriande blir det att se hur händelser i det tidiga livet förbinds med nuet. Young är ju inte bara musiker och artist, han är framför allt en fantastisk poet i sina sångtexter. Sedan jag var i tonåren har dessa texter följt mig. Minns mina första år tillsammans med de andra pågarna på Jöns Filsgatan i Malmö, dit vi kom när vi lämnade föräldrahemmen. Sjutton-arton år var vi och After the Gold Rush (hans tredje skiva) snurrade minst sju kvällar i veckan, denna vackra, akustiska tonbild och Youngs ljusa, spröda röst – ack man önskar att det vore möjligt med ett återbesök till den tiden. Liksom då kunde man stämma in i första versens ord:

Well, I dreamed I saw the knights
In armor coming,
Saying something about a queen.
There were peasants singing and
Drummers drumming
And the archer split the tree.
There was a fanfare blowing
To the sun
That was floating on the breeze.
Look at Mother Nature on the run
In the nineteen seventies.
Look at Mother Nature on the run
In the nineteen seventies.



Men Neil Youngs självbiografiska bok stannar förstås inte i de tidigare åren. Tvärtom kastar den förbindelser fram i det som utspelade sig alldeles nyligen.Vill man möta en skapande människa som betydde mycket för oss som var unga på 1960- och 1970-talen ska man absolut läsa Fredsförklaring. Om inte annat för att den slutar med vardagliga, vackra passager som denna:
”Jag går tillbaka till min Continental och fortsätter till kaféet. Där svänger jag in, och på parkeringen får jag syn på Larry Johnsons Fordpickup från 1957. När jag stiger in på kaféet ser jag att Larry och Briggs sitter där och äter en sen frukost och dricker kaffe. Jag går bort till dem och sätter mig. Vi säger inte så mycket. David säger något om att Kirby har fått jobb på en studio. Kirby är väldigt händig och kan laga vad som helst, och dessutom är han väldigt snäll. Vi är glada för hans skull. Larry måste ringa ett samtal så han reser sig och går bort till telefonautomaten. Han ber oss beställa påtår åt honom när servitrisen kommer förbi. Briggs ser på mig och frågar vad jag har haft för mig.”
Där slutar boken. Han har lovat att det blir ännu en.



6 kommentarer:

Sven-Erik Klinkmann sa...

After The Gold Rush är nog en av popens eller rockens - hur man nu vill ha det med de här musikkategorierna - vackraste skivor och mest bestående verk. Ekologisk är den ju också till sitt innehåll, kopplingen ekologi och hippies tror jag är alltför lite undersökt.

Thomas Nydahl sa...

Instämmer. Inte ens han själv har kommit upp i den nivån, även om han gjort mängder med fina sånger.

Gabrielle Björnstrand sa...

Tycker om - alltihop.
Sist jag såg NY på konsert i TV kom jag på mig själv med att vara så glad att han överlevt. Han är snäll. Och nu bor han på en farm. Bra saker händer ibland bra människor. Och musiken är beständig. Funkar nästan lika lugnt som klassikerna.
Don´t let it bring you down...

Malou sa...

Måste visa detta för Anna. Hennes farsdagspresent var Neil Young senaste CD. Mycket uppskattad!

Thomas Nydahl sa...

Gabrielle, du skriver "Bra saker händer ibland bra människor" och jag tänker att han verkligen strävat efter det själv. I boken framstår de stegen som väldigt intressanta, i en annars tämligen kaotisk och egocentrisk musikervärld.

Malou, intressant - själv är jag inte lika förtjust i de där 20-minuterslåtarna med det elektriska mullret. Det akustiska, vid gitarrerna, pianot eller tramporgeln är den Young jag helst vill ha.

Malou sa...

Håller med dig, Thomas, men jag ska ge den en chans. Och jämföra om jag får tid. Här finns allt av honom.