Botho Strauss säger i Kopistens misstag: "Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare." Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.Sedan en av mina riktigt gamla vänner sagt att "det fria ordet är en tom illusion" som man använder för att förtrycka andra människor, var jag tvungen att ta fram några böcker och orientera mig mot en helt annan verklighet.
Den kulturrelativistiska synen på livet ser i mina ögon bara ut som ett slags västerländsk bortskämdhet. Det fria ordet är i själva verket det dyrbaraste vi har. Om jag betraktar det som en tom illusion glömmer jag också bort alla som förföljs, torteras och dödas för att de, muntligt eller i skrift, försökt använda sig av ordet. Man kan också släppa sådana tankegrodor om man tror att framtiden avgörs av huruvida man är "snäll" eller ej. Frihetens fiender lär inte i framtiden, lika litet som i det förflutna, bry sig om den kategorin. Liksom 1900-talets totalitära ideologier kommer dagens att krossa varje försök till formulering av just det fria ordet.
Jag vill bort från denna vidriga samtid. Den är förljugen, falsk och självbedragarens tid. Jag ser hos Botho Strauss mycket som jag kan nicka igenkännande åt.
I Kopistens misstag skriver han: "De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant 'aggiornamento' kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid."
Precis så! Det ges inget val. Jag avlägsnar mig, bit för bit. Genom att stryka i adressboken och steg för steg avstå från den mediala offentligheten kan jag också bättre värdera utsagor om det fria ordet.
Den västerländska förmätenhet som gör varje frihet till något man kan ha eller mista vänder jag mig med hela mitt väsen emot.
Foto: M.J.
3 kommentarer:
Lär mig att lyssna med intresse
Jag har i sanning aldrig varit en god lyssnare. I varje fall har jag varit dålig på att lyssna på annat än det jag själv valt att vilja lyssna på. Faktum är, att när jag ser mig själv på detta sätt så ser jag också världen. Från det lilla till det stora, alltså. Vi är alla dåliga på att lyssna. Våra filter – den yta, den personlighet, eller de åsikter vi ställer oss bakom – hindrar oss gärna att se de andra. De må vara en medmänniska, en nära vän eller vem som helst. Men det kan lika väl vara en ideologi, en religion eller en annan intresse- eller kulturyttring vi möter. Jag tänker då på den debatt och de diskussioner vi för med varandra i press, på bloggar, på arbetsplatser – what ever. Den som handlar om dem och vi i allmänhet – om invandrare och infödingar i synnerhet.
Lyssnandet är avgörande. Att lyssna färdigt, eller bara lite till. Att släppa kraven om att ta ställning. Vi har väl sådant behov av att kategorisera våra intryck och dem vi möter. Hastigheten tendrar att öka. Vi gör det kanske av naturen. Vem är vän, vem är fiende? Vanan att värdera blir en boja för mig när jag vill vidare, själv och tillsammans med alla ni andra.
Självhävdelsen, eller bara viljan att betyda något, tillhör problemet. När jag möter den andre, det andra, behöver jag referera till något inom mig själv. Det behövs för min inlevelses skull och ibland för medkänslan. Men det går alltför snabbt överstyr och jag fastnar i min egen tanke, i ivern att lyfta fram mig själv och mitt, och jag stryper mina sinnen. Den andre, kanske du och ditt, tonar liksom bort. Jag skäms.
Jag känner tyvärr igen mitt beteende hos många andra. I debatterna och diskussionerna. Dock, det händer att jag möter någon som lyssnar, på riktigt. Ödmjukheten slår mig hårt och mitt brinnande ego pånyttföds; jag lyssnar och lever i stunden; begären bleknar; jag lugnas och önskar att bli som den andre. Tack!
Snälla, påminn mig! Jag vill lyssna lite till. På dig, på den andre, på tankarna och åsikterna – i smått och stort. Påminn mig om att jag ska riva mina egna åsiktsbarriärer! Endast så kommer jag vidare med mig själv och vinner mening för dig och för världen.
Dharma
Herbert Tingsten skrev många ledare och ledarstick och några av dem sammanfattades senare i en bok som heter "Tyranniet begär förtroende".
Tingsten vände sig här med full kraft mot föreställningen att man med snällhet, tolerans och förståelse skulle kunna blidka totalitära rörelser som kommunism och nazism.
I dag ses Tingsten som en reaktionär figur som inget har att tillföra debatten, särskilt inte när det gäller islamism.
För att travestera Groucho Marx; hade Tingsten levt i dag så hade han vänt sig i sin grav!
Men är någon samtid bättre än någon annan? Är inte det obehagliga i den just att den är samtida och man måste uthärda allt?
Är vår samtid värre än de många närhistoriska förfärligheterna, Stalins, Hitlers, Pol Pots?
Skicka en kommentar