Det fanns en sådan tid, då vi talade om det kommande, det som skulle komma. Men så lärde vi oss att livet inte ser ut så. Inget levande är uppträtt på en tråd. Det linjära är en bluff, på sin höjd en bluff. Inga liv går från noll till åttio. Inga liv är förutbestämda att vara från späd barndom till skrynklig ålderdom. Ibland kan de bli sådana. Men ofta inte alls.Jag lever av död. Jag dör i detta. Från utsiktspunkten ser jag mitt eget liv falla samman i ett slags massa av förruttnelse. Ingen annan än jag ser det. Och ändå räcker det mer än väl. Jag vet vad jag vet, och jag kan det jag kan. Ingen kan neka mig det. Ingen kan ens få mig att tveka. Det jag vet är skrämmande nog.
Foto: Ulrika W.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar