Ett berg, en tanke. För varje steg uppåt blir fallet högre. Om ambitionen är att komma så högt upp som möjligt växer också fåfängan. Jag stannar själv där nere. Jag stannar och blickar uppåt men inget lockar mig att följa med. Aldrig någonsin har jag lockats. Hellre är jag en åskådare när omvärlden bråkar och slåss om höjderna.
Foto: A. N.
1 kommentar:
Thomas, tack för dina tankar och din öppenhet, det är intressant och också sorgligt att följa. Att läsa dina texter känns som en långsam resa in i en 'Kafkaresk' uppgivenhet. Tolkar jag det ungefär rätt?
Just i fallet höjder försöker jag istället uppsöka dessa, både bokstavligt och bildligt, speciellt i svåra tider. De ger mig en känsla av översikt, av att ändå få en viss kontroll över vilket steg som är bäst att ta härnäst.
Se till att inte förlora dig själv. Om inte annat, vila i tankarna på allt du har lyckats åstadkomma i livet.
Skicka en kommentar