Orden hemmavid och i asyl.

W.G. Sebald

I en kommande bok av Anders Olsson, Ordens asyl - en inledning till den moderna exillitteraturen (utges av Bonniers den 16 augusti), läser jag många märkvärdigheter. Olsson hör till mina favoriter, och den bok han skrev tillsammans med Daniel Birnbaum i början av 1990-talet, Den andra födan, kom att ha stor betydelse för mitt eget skrivande.

Djuna Barnes.

Det Olsson tar fasta på är villkoren för den moderna exillitteraturen. Han tar historiska avstamp, men behandlar författarskap som de flesta av oss känner och är förtrogna med. Bland författarna finns Nelly Sachs, Djuna Barnes, W.G. Sebald, Paul Celan, James Joyce, Samuel Becket, Witold Gombrowicz, Vladimir Nabokov och många andra. Olsson citerar Claudio Guillén som i en essä hävdat att all exillitteratur uppvisar "en dialektik mellan återgång och förnyelse". Den består av en "oavslutad dynamik, där den nostalgiska problematiken är starkt skiftande och lika svårgripbar som givande att undersöka".

Den inre exilen då? Jodå, även den - i sällskap med såväl frivillig som påtvingad exil. Nomadismen och melankolin. Resandet, uppbrotten, språkbytena. Dualiteten mellan då och nu, hemma och bort.

Paul Celan.

Det är frågor av central betydelse för vår tid. Jag återkommer med en recension när boken utkommer, om jag tills dess tycker mig mogen. Olssons böcker är alltid långvariga följeslagare i läsandet, de måste sjunka in, bearbetas och vara föremål för många inre argumentationer. Ordens asyl är inget undantag.