lördag 27 augusti 2011

Att höra hemma.

Var hör jag hemma? Jag grubblar inte på det till vardags. I "fina" kretsar kan man dra åt snaran och säga: "Språket är mitt fosterland". Jag har hört det många gånger och jag har ibland bara skrattar åt det. Men om man funderar en stund så inser man att påståendet varken är snobberi eller en abstraktion. Vad vore vi utan det egna språket? Kanske inte fysiskt hemlösa, men i väldigt hög grad hemlösa som tänkande och kännande varelser.

Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Om jag däremot reser till Finland eller Danmark händer något annat. Det är som om Norden famnade mig också i de språk som ligger nära eller är möjliga att förstå även om de talas utanför mina egna nationella gränser. I Västra Nyland njuter jag av den sjungande finlandssvenskan, detta ålderdomliga och säregna språk som kan få min egen skånska att eka fyrkantig inne i mig. I Danmark hör jag mina egna förfäders röster, jag hör det jag aldrig hört: hur min farfar som barn talade danska med sin mamma i Köpenhamn, jag hör det som, också ohört, finns nedlagt i mina gener som arv och tradition.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.

Foto: Ulrika W.

4 kommentarer:

Hanne H sa...

Du definerer det så fint og klart som jeg selv kun kan tænke det.
Her, hvor jeg bor, er netop sproget en faktor, en dimension. Jeg taler og læser spansk, men glæden, udbyttet af det læste er højst, når jeg får lov at læse på mit eget sprog.
Derfor også det helt uvurderlige at jeg får den rette oversætter af den litteratur jeg læser.
Kan vi bibeholde disse rødder? Får det værdi for vore efterkommere? Jeg ved ikke, virkelig, jeg ved ikke.
Min ældste søn læser mest og bedst på engelsk, de yngste nok mest på spansk.
Men jeg er ikke i tvivl for mit eget vedkommende. Dansk er mit første sprog. Og en definition af min mentalitet.

Inre exil sa...

Hanne,
jag läser just nu en bok om bröderna Jünger, och jag ser att de, tillsammans med bl.a. Heidegger var ivriga förespråkare för den jordiska hemhörigheten, känslan av hemma och identitet. När jag skriver om det känns det som att sväva i ett rum där dagens "global"-eufori utestänger varje form av sökande efter rötter, trådar, förbindelser, hemkänsla. Men vi tycks överens och jag läser med glädje det du berättar från ditt liv, det som är både danskt och spanskt. Tack.

Mats sa...

Den här slutsaten:

"Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft."

kom litet oväntat efter att man läst det första stycket där det talas om en nordisk språkgemenskap som ger en hemkänsla varhelst i Norden man befinner sig.

Jag kanske verkar grälsjuk men egentligen vill jag bara veta var gränsen går. Får man säga det första utan att lägga till att det naturligtvis egentligen är vårt statskick som knyter oss samman?

Inre exil sa...

Mats, din avslutande fråga ger det självklara svaret. Jag delar den uppfattningen.