"Det naturliga köttet"

“Kirurgens mål är inte att döda det sjuka köttet, det är bara vägen till boten. Han syftar längre, han vill få det naturliga köttet att återfödas…” (Montaigne, Essayer Bok 3, Om fåfängligheten, översättning av Jan Stolpe).

Om sina rumskamrater kan man inte berätta. Inte konkret med namn och annat. Men man kan berätta att de finns och att man trivs tillsammans med dem. Det märkvärdigaste är att vi här delar villkor i alla väsentliga avseenden. Våra klassmärken finns där, i språk och gester, men vi är nakna som nyfödda barn. Redan tidigt föder det förtroenden. Jag hade så gärna velat berätta för er. Det är rörande att umgås med män som är både tio och femton år äldre och se hur de har kvar sina drömmar. De använder ord som frihet utan att rodna, de ser tillbaka på långa yrkesliv och talar om åren efter pensioneringen som de bästa. Om det nu inte vore för sjukdomen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marguerite Duras Sjukdomen Döden (Maladie de la Mort), den som förlaget fick översättaren att kalla Dödssjukdomen (trots att hon ihärdigt och med stöd från Duras motsatte sig det). Sjukdomen Döden visar sig när sådana diagnoser lämnas över. Man vet att både tumören och det andra är representanter från denne mörke herre man ännu inte är beredd att möta. Så man vädjar om att någon ska skära bort det sjuka. Mina rumskamrater har varit med om en del i den vägen. Nu kämpar de sig fram till den punkt då “det naturliga köttet ska återfödas”.

Hokus pokus är en sak. Hopp och kamp något helt annat. Har jag inte själv på denna tid förändrats en smula i den riktningen? Jag måste kämpa. Jag måste hoppas. Allt annat vore ett förräderi mot det man möjligen kunde kalla Tillståndet Livet.