Ivösjön. Stillheten.

Dagen som gick. Stillheten i Vånga vid Ivösjöns norra strand. En spirande grönska som ramar in den öppna platsen där jag sitter med kaffe och läsning. Ett tyskt par stannar till. Ett danskt par stannar till. Ingen sätter sig, det förblir folktomt.

Så länge jag glor ut mot vattnet slipper jag den verkliga, (o-)mänskliga världen. Utförsäkringar på hemmaplan och militära massakrer i arabvärlden. En tyngd och en tröstlöshet inför ett skeende som ingen utanför maktens korridorer har minsta inflytande över. Vad är det egentligen som sker i Libyen och Syrien?

Vad är det egentligen som ligger bakom de europeiska regeringarnas beslut? Allt jag läser skvallrar om att sjuka skickas till Arbetsförmedlingen och där tilltalas med ordet kund. Hur absurd blir tillvaron innan den växer oss över huvudet? Ungefär så här.