Theodore Dalrymple: Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen.

Theodore Dalrymple: Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik.)

Birmingham är den brittiska stad jag känner bäst. 1998 bodde jag där med A. som studerade en termin vid Selly Oak colleges. Vi har tillsammans återvänt vid två tillfällen för kortare besök, 2006 och 2008, och bara kunnat konstatera att det som såg illa ut 1998 ser bra mycket värre ut nu. Birminghams historia skiljer sig inte från andra stora brittiska industristäders: från att ha varit en viktig kugge i det industriella maskineri som byggde den moderna välfärdsstaten har staden först kraftigt degenererat i samband med de omfattande fabriksnedläggningar och stängningen av kolgruvorna i West Midlands, sedan har en stor klassmässig förändring skett med etablerandet av helt nya näringar. Från industriarbetarstad har Birmingham förvandlats till ett område av parallell trasproletarisering, segregerad muslimsk enklav och medelklasscentrum för servicenäringen.

I denna stad verkade i många år som läkare Anthony Daniels. Han har arbetat i de starkt nedslitna förstäderna, i ren brittisk slum, så väl som på fängelserna i Birmingham. Som iakttagare och analytiker av detta samhälle har han utgivit en rad böcker under preudonymen Theodore Dalrymple, från debuten med Coups and Cocaine: Two Journeys in South America (1986) över titlar som If Symptoms Still Persist (1996), Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass (2001) till den senaste boken Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline (2008), totalt sexton titlar och en omfattande essäistik i brittiska och amerikanska tidskrifter. Det är boken från 2001 som utkommit i svensk översättning med titeln Livet på samhällets botten - världsbilden som skapade underklassen.

Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholismens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs förbannade skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att unga flickor som blivit gravida, så snart första barnet blivit något år gammalt, hon återvänder till puben och blir gravid med någon annan, totalt ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?

Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kunskap.

Theodore Dalrymple skriver: "Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg". I Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som hänt i världen och när. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen på 1700-talet eller på 1970-talet. De lever, säger han, "i ett evigt nu, ett nu som bara finns där och saknar samband med ett förflutet".

Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.

Det är Storbritanniens andra stad som Theodore Dalrymple berättar om. Men hans interiörer och samtal med patienter kunde naturligtvis ha ägt rum också i Liverpool, London eller någon stad utanför landet, t.ex. i länder som Frankrike och Tyskland.

Det som idag sker i Europa menar Theodore Dalrymple är mindre av verklig ekonomisk fattigdom och mer av social, kulturell misär som skapat en helt ny underklass, medellös inte bara materiellt utan framför allt intellektuellt och kulturellt. Den miljö de lever i är så utarmad att också ett banalt tv-program kan vara svårt att följa. Böcker och annan bildning är det naturligtvis inte tal om, eftersom dessa unga människor också är produkter av ett undermåligt brittiskt skolsystem.

När Theodore Dalrymple haft besökande läkare från länder som Indien har dessa stått med gapande munnar inför vad de sett. På utflykt till ett relativt nytt bostadsområde häpnar dessa indier över hur det ser ut bakom de charmiga småhusen, där soporna växer på hög. En av dem frågar "Varför städar de inte upp i sina trädgårdar?" och får hos en av hyresgästerna veta "Jag har sagt till hos kommunen, men de har inte kommit". Att det moderna välfärdssamhället format människor till att tro att någon annan - "kommunen" kunde lika gärna ha uttalats "en högre makt" - ska städa upp efter varje enskild människa som nöjer sig med att kasta ut soporna genom fönstret, är ett sjukdomstecken tydligare än de flesta. Theodore Dalrymple kallar det "en asocial brist på respekt för den allmänna trevnaden".

Att läsa Theodore Dalrymple är som att skåda in i en mycket nära framtid för vårt eget land. Av någon lustig orsak är britterna föregångare när det gäller social och kulturell utarmning. Det som sker i både stora och små samhällen i landet ter sig som en nästintill apokalyptisk varning om vart vi är på väg.

Foto från Birmingham city och Castle Vale: 2006 och 1998 av Thomas Nydahl.