“Konst kan vara en bedräglig lyx” säger Albert Camus i föreläsningen Konstnären och hans tid, från Uppsala universitetsaula 1957.
Han fortsatte:
“Man ska inte bli förvånad över att människor och konstnärer vill återvända till verkligheten. Redan i det ögonblicket förnekade de att en konstnär har rätt till ensamhet, så han fick ägna sig åt den verklighet som var av alla upplevd och genomliden i stället för åt sina drömmar. De var säkra på att konst för konstens egen skull både i ämnesval och stil är något för massorna obegripligt eller också menade de att sådan konst inte alls uttrycker sanningen om dem själva.”
Camus målar med breda penseldrag. Det går inte att missförstå hans ärende. Vi vet hur det ropas på verklighetens folk av de billigaste av billiga politiker och deras “intellektuella“.
I varje tid hörs samma rop. En folklighet som snubblar på sina egna dogmer, blir populism och börjar flirta med avgrundens aktivister. “Verklighetens folk” är alltid det folk som ställer sig på led och marscherar när visselpipan ljuder. Begreppet må eka sympatiskt i många öron men är alltid massakerns ursäkt. Se på Balkan, se på Ungern, se på Skandinavien, se på Italien eller allt det som finns vid våra fötter på andra sidan Medelhavet. Eller se dig själv i spegeln. Ett folk börjar där näsan slutar på dig själv.
Camus säger redan på nästa sida i sin föreläsning:
“När en ensam, okänd konstnär vänder sig till eftervärlden bekräftar han bara ännu en gång djupet i sin kallelse. Han anser att en dialog med hans döva tankspridda samtid inte är möjlig och vädjar om mer av dialog mellan generationerna.”
Är det inte en alldeles rimlig attityd i varje del av den moderna epoken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar