Ruben Gallego: Vitt på svart (översättning: Ola Wallin, Ersatz)

Det finns fotografier av barn som är något mer än bara en bild: sådan är bilden av Ruben Gallego som utgör omslaget till hans bok Vitt på svart.

Den lille mörkögde pojken tittar på mig. Varken under eller efter läsningen har jag kunnat frigöra mig från hans blick, den har gått rakt in i mig. Den blicken viker inte undan. Den ser mig rakt i ögonen så som den såg fotografen. Han är så vacker, hans ansikte är rent och oförfalskat barnsligt, den röda pionjärhalsduken förstärker intrycket av oskuld. Så ser en pojke ut när han tas i bruk av ett samhälle som önskar något särskilt av honom. Och just där ljuger bilden. Det samhälle som fostrade sina barn i pionjärrörelsen förväntade sig något särskilt, som det definitivt inte förväntade sig av Ruben Gallego. Av honom väntade sig ingen någonting.

Han dödförklarades direkt efter födseln. Han togs ifrån sin mor. Han skickades ut i tystnaden och tomheten. Och skälet var lika enkelt som banalt: han föddes med en cp-skada och sådana barn fanns det inte plats för i realsocialismens länder. För Ruben var en ickemänniska, en av alla dem som på grund av fysiska eller psykiska tillkortakommande skickades till platser där ingen, eller väldigt få, kunde se dem.

Gallego vid boklanseringen i Sverige. Foto från Ersatz förlag.

Hans bok Vitt på svart är en bok om allt detta: blicken, tomheten, utstötningen, icke-varandet. Det är en liten bok. Den består av korta texter. Men det är en bok som för alltid äter sig in i läsarens medvetande, och jag är övertygad om att den kommer att stanna där. Varje vuxen människa har varit ett barn. Varje läsare kan därför identifiera sig med Ruben Gallego.

Och om det är omöjligt ligger problemet inte hos författaren utan hos läsaren. Gallego kunde nämligen inte ha gjort det bättre, det är som om varje ord han skriver etsas fast med en understrykning: glöm nu inte detta!
För varje barn som vistats på institution bränns ett minnesmärke in i hennes kropp och själ. Barnet kan ha vuxit upp på ett sjukhus eller ett barnhem. Oavsett platsen, oavsett skälet, finns det något som bestämmer en del av barnets identitet: att i de tidiga, präglande åren ha befunnit sig bortom modern och/eller fadern, och som substitut för dem ha varit omgiven av mer eller mindre kärleksfulla eller likgiltiga anställda: sköterskor, läkare, städare, pedagoger av olika slag.

Innan muren föll visades i Sverige ett antal upprörande dokumentärer från rumänska barnhem. Det som bilderna visade föreföll mer eller mindre otroligt. Barn som var bundna vid armar och fötter till sina slitna och solkiga spjälsängar, barn som inne i ett slags vansinnets isolering dunkade sina huvuden mot väggar och golv, barn som satt i sin egen träck och stirrade mot kameran. I de socialistiska länderna tycktes det finnas en grupp särskilt utstötta och det var just dessa barn som saknade en familj, som saknade hälsa och ”normalitet” och som därför lämnats bort, glömts bort eller stötts ut, dömda till evigt liv i spjälsängen, omgivna av personalens likgiltighet, eftersom den i grund och botten bara var en spegelbild av hur de kollektiva moraliska och etiska mönstren såg ut.

Jag stötte ihop med denna verklighet, då en vän till mig adopterade två rumänska pojkar, just i syfte att lyfta dem ut ur denna misär. Då hade muren just fallit. Det var 1990. Dessa två pojkar var på intet sätt mentalt eller begåvningsmässigt begränsade, och så fort de lyftes ut ur den eländiga omgivningen blomstrade de, både fysiskt och intellektuellt och är idag unga svenska medborgare som inte i något avseende röjer något om den traumatiska barndomen. De lärde sig snabbt det svenska språket, och trots att deras fosterfar avled kort efter att de kommit till familjen fortsatte de att utvecklas hos sin fostermor.

Vad hade det blivit av dem i Rumänien? Hade den nya tiden haft något att erbjuda dem, eller skulle valet ha stått mellan att bo kvar på institutionen eller att ansluta sig till något av Bukarests många gäng av gatubarn?

Jag hade både inlevelseförmåga och en egen erfarenhet som gjorde att jag kunde resonera med min vän om villkoren för hans två adoptivbarn. Som nioåring blev jag utlyft från skolsalen och placerad i något som kallades ”vilohem”, en funkisvilla mitt inne i skogen i norra Skåne, dit barn som saknade förmåga att anpassa sig till rådande normer eller som hade ”svaga nerver” sändes. Där skulle vi ”vila”. I själva verket tror jag att våra tankar och beteenden skulle korrigeras. Vad som hände var att vi blev tonåringar i förtid och lärde oss alla de beteenden som våra klasskamrater hann ikapp flera år senare. Vi lärde oss röka. Vi fick plötsliga och omtumlande inblickar i könets mysterier. Vi blev gängvarelser. Vi slog oss fram.

Det jag känner igen mig hos Gallego är främst personalens beteende, hela uppsättningen av straff och korrigeringsmetoder. Att sitta inlåst i skafferiet var ett sådant. Det blev man också i norra Skåne! Där fick man sitta om man gjort något förbjudet. Att ligga i sin säng en halv dag, sysslolös, var ett annat straff, och det utdelades framför allt till sängvätare. Att för egen del behålla ett paket med godis som sänts från föräldrarna var ett beteende som skulle korrigeras. Straffet kunde bestå i att det mesta av paketet delades ut bland de andra barnen, medan mottagaren själv inte fick något. Många av barnen på detta hem kom från mycket trasiga familjer. Den flicka, några år äldre än jag, som så att säga adopterade mig på hemmet, var själv föräldralös efter ett drama där både modern och fadern dött. Hon trodde mig inte när jag försäkrade att min far skulle möta mig på järnvägsstationen vid hemresan. Den ensamhet vi delade bestod i att vi var utlyfta ur normaliteten. Det som var vardag för de flesta barn togs ifrån oss. Kamraterna fanns inte längre närvarande. Skolmiljön var borta.

Utanförskapet var en identitetsskapande faktor som jag inbillar mig bidragit till att förstärka en solitär sida i personligheten.

Dessa pendelrörelser mellan ”avvikelser” och korrigeringar är barnhemmets livsmönster. Från den sovjetiska horisonten förefaller bara dessa mönster så mycket starkare. De är grymmare. De är brutalare. De är utöver sina enskildheter också nedsänkta i en omgivning präglad av fattigdom och brist.

Ruben Gallego röjer allt detta. Han berättar allt, mycket sakligt, ibland med en underskruvad ironi eller ett sarkastiskt leende. Det är just det som gör hans bok så smärtsamt chockerande. Att läsa den är att bokstavligt talat stiga ner i det helvete som format honom – och som han medvetet bekämpat med sina kloka texter och sitt mod. Skriften är i sig en revolt mot barnhemmet. Skriften är själva motsatsen till inspärrningen. Skriften är frihet där barnhemmet är ofrihet. Hur såg hans solitära sida ut? På vilket sätt kom hans liv att präglas av barnhemmet? På ett nästan ofattbart sätt verkar han ha stått i envis opposition alltsedan de tidiga åren. Han hade hela tiden fått höra att han var en horas son, och att han tagits ifrån sin moder och dödförklarats. Bokstavligt talat ingenting fanns kvar att förbindas med, en familj, föräldrar, syskon eller historia. Han var barnbarn till det spanska kommunistpartiets generalsekreterare. Hans förutsättningar skulle ha kunnat vara de bästa, eftersom han föddes i det Sovjetunionen där en klass – nomenklaturan – stod över alla sociala och ekonomiska problem. Hans familj skulle ha kunnat vara en garanti för att han skulle få en bra barndom, isolerad från övriga sovjetmedborgares dagliga kamp. Men han föddes cp-skadad! Därmed var hans öde beseglat.

Han togs handgripligen ifrån sin mor, han placerades på ett eländigt hem och krönte den institutionella banan med att som 15-åring placeras på ett ålderdomshem, dömd att gå under.

Boken är ett sådant drama att det vore fel att i detalj redogöra för den. Men eftersom Gallego skrivit sin bok, och dessutom i sällskap med modern och sin halvsyster, med vilka han återförenats i vuxen ålder, reser världen runt för att berätta om den, så finns det naturligtvis ett slags ”gott slut” på olyckan. Men bara i den meningen att Gallego lever och fortsätter kämpa.

Trots den bottenlösa nöd han skildrar utstrålar berättelsen också något förtröstansfullt. Den vittnar om ett slags storhet och en outgrundlig förmåga att överleva också de mest förnedrande omständigheterna.

Bilden: skånsk bokskog i söndags, foto A. Nydahl.