Joyce Carol Oates har nu utgivit sin sorgebok. När hennes man Ray Smith dog 2008 förlorade hon den viktigaste identiteten av alla, den som Joyce Smith. Hon säger att hon inte vet vem Joyce Carol Oates är, att hon är en rent litterärt skapad figur som bara lever i böckerna:"At the University it is my task to impersonate 'Joyce Carol Oates.' Strictly speaking, I am not impersonating this individual since 'Joyce Carol Oates' doesn't exist, except as an author-identification... This is not a person. This is not a life. A writing life is not a life".
Utan sin manliga halva Smith förlorar hon fotfästet. Varför denna klyvnad? De var gifta i mer än fyrtio år. Ray Smith var tidvis hennes förläggare, tillsammans utgav de också litteraturtidskriften Ontario Review och han var hennes första läsare av alla icke-litterära texter. Hennes romaner och noveller läste han däremot aldrig. De var ett hårt sammanknutet par vars identitet i den meningen befann sig i en annan och vardagligare sfär än den litterära. Hans död är nära att knäcka henne. Hon drar sig undan omvärlden, tidvis befinner hon sig hela dygn i "sitt näste", det vill säga sängen.
För att bäst minnas Ray planterar hon om hans trädgård:
"Anything that requires a minimum of work and is guaranteed to survive".
2 kommentarer:
Den här kommer jag nog att läsa. Jag är inte så där väldigt förtjust i Joyce Carol Oates, inte så där förtjust som alla andra verkar vara, men jag är besatt av sorgeböcker om de är av hög kvalitetet. Det torde vara någon slags besvärjelse, om jag hela tiden rotar i det där döendet så kanske jag kommer till tals med det till slut.
Det är nog en illusion dessvärre. Men en liten bit klokare blir jag väl för varje sådan bok jag läser.
Oates tid som epiker är väl om inte förbi så i alla fall trött, men hennes tidiga romaner är fina. Däremot håller jag henne mycket högt som essäist och tror att hon i och med sorgeboken träder in på en annan och mer personlig väg. Jag delar din "passion" för böcker om åldrandet och döendet.
Skicka en kommentar