En liten promenad bland kolonistugorna intill sjukhuset. Några få steg, några få fågeldrillar och blomsterfärger, och jag var som slagen till marken. Inte ens det orkade jag. Satte mig på en bänk, lät solen spela lite mot ansiktet och återvände sedan upp till avdelning 123.Beskeden har varit dystra och tunga. Jag är inte i närheten av ett tillstånd då läkarna skulle skicka hem mig. Av dagens storköksmiddag kunde jag bara äta pastan, allt det andra skar som knivar i munnen. Att gå hungrig från bordet förstärker känslan av nederlag.
"Det är ju en rätt så allvarlig förgiftning vi talar om” - förmiddagens ord från läkare och sköterskor ringer inne i mig. Jag ser ut mot solen som snart gjort Hammarsjön vattenrik igen. De sista isarna smälter och människor förbereder sig för värmen. Inne i mig växer en flyktreflex. Krister R. skickar sina fadosångerskor från Lissabons gränder och det finns någonting djupt inne i mig som vetter mot romantiken och undergången i samma andetag. Mitt öde mötte jag för länge sedan, men det rent fysiska nederlaget kom smygande under mer än tolv år. Det som hänt nu är samma sak fast skrivet i eldskrift.Centralsjukhuset låter sig aldrig jämföras med Mesa de Frades. Men det kan vara ett steg på vägen dit. Vita läkarrockar, injektioner och saudade passar utmärkt ihop. Allt är ändå kärlek och längtan, när den civilisatoriska fernissan är borta.
Uppdaterat 15.00
Se här vem som får årets Glenn Gould Prize i Kanada! När man läser lite kring priset kan man väl förstå vad Goulds mumlande Bachfugor har med Cohens judiskt mättade poesi att göra:"The international award is handed out every other year to a living artist who 'has made a unique lifetime contribution that has enriched the human condition through the arts and manifests the values of innovation, inspiration and transformation,' reads a press release. 'A tribute to (the late pianist) Glenn Gould's artistry and his multi-faceted contributions to culture, the prize promotes the vital connection between artistic excellence and the transformation of lives.'' (Tack till Barbro för tipset).
Se den här intervjun med honom, inspelad i hans hem!
Foto: Astrid Nydahl, från Cohens konsert i Malmö, augusti 2010.
9 kommentarer:
Att bara ge sig hän åt en fadostämning torde vara det bästa en fadovän kan göra i din situation, medan läkarna och sköterskorna och motgiftet och kroppen tar hand om läkningen och våren gör det den ska.
Det enda man kan göra på sjukhus är att lita på läkarna, vila och koppla av all smärta och elände som ensvisas att bråka med en.
Jag gläder mig som du över att Leonard Cohen är välförkänt hyllad och minns min ungdom när jag hade en kort lovestory med en pianist som dyrkade Glenn Gould.
Allt gott!!!
Anna och Inkan, tack för era kommentarer - jag "ger mig hän" på ett försiktigt men livsnödvändigt sätt.
Ja. Jag brukar säga att för en skrivande människa är varje erfarenhet intressant, gäller även de hårda.
Tack för att du skickade Leonard Cohen länken. Jag blir så stilla och nöjd av den där gamle mannen, och hans stolta ödmjukhet. Vishet är inte bara ett ord.
Nu har jag langat vidare och ska sätta mig till lyssning på min CD-Cohenpacke.
Ta det himla lugnt! (Vågar jag säga, enbart dörför att jag själv gått igenom en lång konvalescens. Det man inte erfarit ska man annars inte ha synpunkter på).
Gabrielle, talade just med sköterskan om mina usla värden. Ville gärna fråga: vad är det för sjukdom du har och befinner dig i viloläge för?
Cohen hjälper oss alltid. Hans lågmälda visdom behövs särskilt i dessa kriser.
Thomas, jag har inte velat offa min sjukdom så mycket, men eftersom jag ändå skrivit om akutstadiet på bloggen, och för att svara på en vänlig fråga: Jag har haft en stroke, en ”lindrig”. Snabbt till sjukhus och bra personal. Scannades. En propp på thalamus, 5 mm. Medicin in. Inga talfel, eller tankefel, inga sladdrande lemmar. Bara en stor trötthet och långsamhet, de första månaderna.
Thalamus är en viktig del av hjärnan, som ett reglage: In och output, filtrering av intryck, spatial förmåga etc. Resultat: Ofattbar långsamhet i praktiska ting, glömska, stor trötthet. Fysiskt framflyttad tjugo år i tiden. NU är det åt andra hållet, jag jumpar tillbaka. Men det som kallas hjärntrötthet består, en tid. Betyder att man måste pausa mer.
Synpaser växer ut och runt det skadade stället, men de växer mycket långsammare än hår och naglar. Jag tycker om att se min hjärna som ett växande träd. Plommonträdet blev beskuret, men det ska fanemig blomma hur vackert som helst igen. Depp ibland. Men mest en känsla av: Yes, jag överlevde. Vad som helst, ett hus på andra sidan gården, en unge som skriker, apelsiner i blå skål: strålande vackert.
Jag tror du har det mycket värre nu i akutstadiet, än jag hade. Men man är alltid upp against the wall. Och jag menar allvar med att det är intressant.
Jag försökte läsa Manns Der Sauberberg, som forskning i ämnet, men han var för klar och kall. Tror Simone Weil om mer, i frågan om svaghet. (Som vi är så rädda för).
Ta emot allt du kan få, hjälp, samtal, omsorg, kanske praktisk assistans. Far vidare!
Gabrielle, varmt tack för att du berättar. Jag är alltid intresserad av berättelser som ger relief åt den egna erfarenheten (det är ju därför man skriver, inte sant). Min pessimism får sig också en liten spricka där ljuset kommer in (ja, Cohen), en spricka som behövs väldigt mycket just nu.Roligt att du nämner Simone Weil, hon har funnits med mig sedan 1980-talet. Men just nu läser jag Montaigne. Det ger lite perspektiv att höra honom resonera om 1580-talet: "Det ges ut alldeles för mycket böcker" - "Vilken stor plats tar inte pladdret i litteraturen" -sådant gör mig på gott humör. Stort tack och all lycka med din fortsatta vandring tillbaka - till det du vill och behöver. Och nej, inte tackar man nej till hjälpen.
Gabrielle,
jag vill idag tillägga att mitt svar till dig är alltför torftigt, men det är väl ungefär vad man klarar i den här situationen. Du ska bara veta att jag noga läst varje ord du skrivit, tagit det till mig och reflekterar över det.
Jamen, så bra.
Skicka en kommentar