Detta tänker jag på inför dumpandet av mitt sedan femtio år uppbyggda bibliotek

Foto: Astrid Nydahl

 

Varje bok är ett uppskjutet självmord säger E.M. Cioran. Varje bok är ett försök att hejda tiden. Varje försök blir ett avtryck. Det avtrycket finns kvar också sedan vi själv gått vidare, runt ett hörn och ut ur våra liv. Avtrycket är litteraturens främsta kännetecken.

 

Jag var en ung man som bodde i en av Malmös bedrövliga förorter. Min fysiska väg till den vardagliga friheten bortom den fula och tunga tristessen var en cykel. Varje dag cyklade jag till centrum. På Södergatan fanns det en pressbyråbutik som sålde internationell press. Där köpte jag danska dagstidningar varje dag, tills jag så småningom tecknade prenumerationer på två av dem. 

 

Snett mitt emot låg Malmös stora bokhandel. Jag hittade Anne-Marie Berglunds En ödets gunstling därinne. Det måste alltså ha varit 1980. Böcker hade jag sällan råd att köpa. Gladdes åt dem jag fick från Helsingborgs Dagblad och så småningom Kvällsposten för recension. Men Anne-Marie Berglunds bok ville jag köpa. Jag har aldrig ångrat det. Där öppnade sig en värld som jag skulle följa framöver, och som så småningom skulle leda fram till en personlig, mycket djup vänskap. 

 

Det har sedan många gånger slagit mig att just de böcker man för egna slantar köpt vårdas på ett särskilt sätt. Det handlar om ett fåtal författarskap, och alltid om den sorten som präglat, påverkat, förändrat ens eget liv.

 

Detta tänker jag på inför dumpandet av mitt sedan femtio år uppbyggda bibliotek. En tung sorg sänker sig över mig, också präglad av sjukdom och nederlag.

 

Anne-Marie Berglund. Foto: Hideo Matsumoto