Tidens gång och nedgång

Första fado-konserten i Kristianstad, med Joana Amendoeira från Lissabon 2006

  

När jag tittar på Astrids bild tänker jag:

# Hur är det möjligt att det gått tjugo år? Konserten förenades med utgivningen av min bok Musiken som föddes bortom haven, min stora bok om fado. Den sålde bra där!

# Jag tog initiativet men fick hjälp av många. 

# Det var första gången en fado-sångerska uppträdde i Kristianstad. Var det också den sista? Jag vet inte.

# Det blev helt fullsatt, många fick vända i entrén. 

# Alla bilder vi har, vad kan de bistå oss med? Först och främst att minnas. 

Ny bok på väg

Min nya bok är klar för tryckning. Omslagsbilden är inte helt bestämd. Men omslagets text är det. Var och en kan googla och förstå titeln:

 

 

Thomas Nydahl

Institio Cordis

 

Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö. Uppvuxen på Sevedsplan och Lorensborg. Bosatt i Kristianstad sedan 1980-talet.

Debuterade 1975 med Smuts, tätt följd av Vardagar. Ett femtiotal egna böcker, samt medverkan i många antologier och andra verk har det blivit. Under många år skrev han om den portugisiska fado-musiken och kulturen den födde, med fyra böcker i ämnet. Albanien som land och kultur stod i centrum för flera av hans böcker. Under Balkankrigen stod Bosnien i centrum för hans författarskap.

Det gemensamma i hans författarskap är en känsla av mörker och mänskliga nederlag, parallellt med nyfikenhet och upptäckter av andra länder, folk och kulturer.

Hans böcker har under åren utgivits av förlag som Tusculum, Oktoberförlaget, Interculture, Artea, Kalejdoskop, h:ström, Janus, Rallarros, Accent m.fl.

ISBN: 978-91-981449-9-4
Occident 2026

 

Slutat med bloggen

Denna blogg är härmed avslutad och årets inlägg är borttagna. Åtgärden markerar att det är över och förbi. Någon blogg-aktivitet kommer du inte att se. Drygt arton år med denna verksamhet räcker. Förutom de två bloggarna Inre exil och Nydahls Occident drev jag dessförinnan också en blogg om fado-musiken som kom att bli min första bok i ämnet, Kärlek och längtan, en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken (utgiven i två upplagor med delvis olika innehåll, på h:ströms förlag 2004 och 2005).

Jag skriver numera mest på Instagram. 

Här finns jag: https://www.instagram.com/bohenrythnydahl9254/

Fadon, liksom andra kulturer, tar tid att lära känna

 

Det finns, säger en romangestalt skapad av den portugisiske poeten Vasco Graça Moura, i själva verket sju olika slags tillstånd av saudade. Jag hade lärt mig begreppet i mitt första möte med fadomusiken. Jag visste att det inte självklart hade en motsvarighet i svenska språket och fick därför alltid laborera med ungefärliga värden. Saudade kunde således översättas med såväl längtan som saknad, sorg som olika utslag av melankoli.

Jag skulle, ju mer jag undersökte fado-kulturen, förstå att det inte var så enkelt. Ty saudade hade motsvarigheter både i vårt eget och i andra språk. Det var Moura som fick mig att inse det. Utifrån hans essä har jag skrivit denna bok (texten här ingår i boken Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006), som kan sägas vara en uppföljare till, och en fördjupning av min bok Kärlek och längtan, en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken (2004). 

 

Men denna bok är i lika hög grad en bok om just saudade-begreppet, dess påverkan på och uttryck i fadosångerna och hos artisterna själva, men också i stort, som ett kulturellt och socialt uttryck, ett slags nationell identifikation hos portugiserna.

Mitt ärende kan beskrivas med ord som fördjupning, förståelse och förhoppning. Fördjupning därför att jag, sedan jag under 2003 började arbeta med Kärlek och längtan och under arbetets gång förstod hur mycket jag hade upptäckt på vägen och hur mycket mer jag ville tränga in i mitt ämne. Förståelse därför att umgänget med fadon, liksom allt umgänge med en stark kulturell identitet kräver mer än bara njutning och lyssning, det kräver också ett försök att förstå såväl rötter som samtid. Förhoppning därför att jag den här gången inbillar mig att det är möjligt att nå fram till den läsekrets som inte betraktar världen som sitt nöjesfält, som inte hetsar från den ena flygplatsen till den andra på jakt efter ”upplevelser”, utan faktiskt vill försöka tränga in i kulturens allra hemligaste vrår. 

Den hamnstadskultur som fadon är står i motsättning redan till den moderne turistens klagan. Liksom New Orleans och jazzen, Buenos Aires och tangon, Piraeus och rembetikon, Liverpool och gitarrpopen som ledde fram till The Beatles, Alger/Oran och raïmusiken, Göteborg och sjömansvisan är Lissabons musikaliska arv mer en fråga om livserfarenhet och de stilla dagarna som kommer och går, än om en senkapitalistisk vision om den snabbt konsumerade kulturen. 

Fadon, liksom andra kulturer, tar tid att lära känna. Å andra sidan har den mycket av generositet och värme till övers för sina gäster, om de förstår att man inte kan komma rusande med kamera och kreditkort.

Fado Malhoa till Lennart Romberg

 

 

Grattis Lennart Romberg på 80-årsdagen! Lennart har jag delat fadon med i många år nu, men också så mycket annat. Han är en av verkligt få hedersmän.

Lennart är helsingborgare. Han var pressfotograf på anrika Arbetet i Malmö. Vid sin sida har han förstås alltid Ewa, men han har också Öresund och Danmark.

Amalia får sjunga för honom i dag, det ska vara den största! Fado Malhoa, som först sjöngs av Amália Rodrigues, handlar om den kände konstnären som målat den vanligaste målning som finns i fadomiljöerna, och som syns i filmen.

 

José Malhoas målning Fado

 

Alguém que Deus já lá tem, pintor consagrado
Que foi bem grande e nos dói já ser do passado
Pintou numa tela com arte e com vida
A trova mais bela da terra mais querida

Subiu a um quarto que viu à luz do petróleo
E fez o mais português dos quadros a óleo
Um Zé de Samarra, com a amante a seu lado
Com os dedos agarra, percorre a guitarra
E ali vê-se o fado

Faz rir a ideia de ouvir com os olhos, senhores
Fará, mas não pra quem já o viu mas em cores
Há vozes da Alfama naquela pintura
E a banza derrama canções de amargura

Dali vos digo que ouvi a voz que se esmera
Boçal dum Faia banal, cantando a Severa
Aquilo é bairrista, aquilo é Lisboa
Boémia e fadista aquilo é de artista
E aquilo é Malhoa
Aquilo é bairrista, aquilo é Lisboa
Boémia e fadista aquilo é de artista
E aquilo é Malhoa

Composição: Frederico Val / José Galhardo.

Samla, växa, sälja, gallra, avyttra... Mitt biblioteks livshistoria i korta drag

 

I början av 1970-talet började jag medvetet bygga ett bibliotek. De första åren var det präglat av en vänsterradikal inre våg som kom att konkurrera ut litteratur till förmån för propaganda.

Det skulle förändras. Med våra hem på Nydala, Bellevuegården i Malmö, och så småningom Tollarp och Sätaröd, blev biblioteken synnerligen litterära. Skönlitterära, präglade av romankonsten, poesin och essäistiken. Tusentals volymer kom att rama in själva tillvaron. Antalet dedicerade böcker skänkta av författare såväl i Sverige som utomlands växte, till en början samlade för sig i ett vackert glasat skåp, sedan allt mer integrerade i biblioteket.

1991 kom skilsmässan, jag fick med mig halva biblioteket till Sätaröds station. 1997 flyttade jag hem till Astrid och tog med mig det lilla bibliotek jag hade.

När vi för 21 år sedan kom till Hammars gamla kvarn började en ny tillväxtprocess. Vårt bibliotek, huvudsakligen i ett stort rum, men utvuxet också till tre andra rum i det stora huset, kom att bli mycket omfattande.

Under de år jag var huvudansvarig för Kvällsposten-kulturens bevakning av dansk litteratur växte förstås denna avdelning bortom alla gränser. Flera hundra volymer skänktes till Länsbiblioteket i Kristianstad, som snabbt svek sitt löfte om ett särskilt rum med dansk litteratur (och dumpade det mesta). Jag fortsatte åren fram till 2024 att bygga biblioteket på Byholmsvägen under dessa 21 år.

Avslutningen ägde rum de senaste månaderna, då antikvariat från Lund, Eslöv, orter på Österlen och andra dels köpte, dels gavs gratis och avslutningsvis plundrade bibliotekets alla avdelningar och rum. Hela min cd-samling med klassiskt, fado, jazz och annat vräktes ner i sin helhet av en så kallade antikvariathandlare från Lund.

Jag teg och grät mig genom processen.

Det som finns kvar är bara spillror. Jag kunde inte ens prioritera mina vänners och närmaste kollegors bokverk, utan fick också där ta ytterst få böcker. Det gäller både poesi och prosa. 

Ändå tycker jag att jag nu i nya hemmet har ett mini-bibliotek som är ytterst representativt för mina behov och intressen, givet att jag har de tre översta hyllorna till mitt förfogande, medan de tre undre är A:s - då ska man betänka att vi också givit generöst utrymme till våra bästa dvd-filmer och serier. 

Mycket är redan saknat. Fler än en kommer finna det oförlåtligt att just deras böcker inte finns kvar (flera av dem är avlidna, andra är till åren komna men ännu verksamma). Men jag har ett enda försvar: vår nya bostad är inte stor nog att hysa allt det som givits oss genom åren, förlåt för det och torka tårarna. Tacksamheten för det som funnits och det som givits är stor, saknaden ännu större.

 

EU-val stundar. Mina frågor

 

Till er som ska rösta i EU-valet har jag två frågor:

 

1/ Varför röstar ni i det valet?

 

2/ Kan något enda svenskt politiskt parti komma i fråga att rösta på?

 

Och en tredje sak: alla är väl medvetna om att blankröster numera inte ens räknas?

 

Målningen är konstnären José Malhoas verk O fado, med den första fadosångerskan Maria Severa.

 

Om någon undrar, så har jag själv röstat två gånger. Första gången röstade jag ja till svenskt medlemskap, andra gången lade jag en personröst på Marit Paulsen som representerade dåvarande Folkpartiet (hade Astrid inte varit kusin med gamle jordbruksministern Karl-Erik Olsson - Centerpartiet -hade han fått rösten).

 

Sedan länge vänder jag varje svensk partipolitiker eller politisk aktivist i EU ryggen.

 

Nejlikornas revolution i Portugal. 50 års jubileum idag!

Foto: Lennart Romberg

 

I dag sjunger jag med Lissabon! Det är 50-årsjubileum av Nejlikornas revolution. Nu kan ni läsa DN:s reportage om kvinnan som satte nejlikor i soldaternas gevärspipor, här. Det är en gripande text.

Skärmdump från Dagens Nyheter.

Mellan 1926 och 1974 präglades Lissabon, liksom resten av Portugal, av den militärregim som gripit makten i en kupp, störtat den unga republiken och som sedan under ledning av sin förste finansminister António Oliveira Salazar skapade Estado Novo, den nya staten, som byggde på ett strikt korporativistiskt, fascistiskt program. Fascismen innebar ett svårt åsiktsförtryck, många författare och intellektuella kastades i fängelse och den portugisiska litteraturen rymmer många vittnesmål om detta. Också den populära fado-musiken belades med censur och endast licensierade artister tilläts uppträda.

Foto: Ulf Bergqvist

Regimen gjorde sig också skyldig till omfattande övergrepp mot folken i de kolonier man styrde över. Kanske var det just kolonialismen och dess krig som ledde fram till den rörelse i militärens led som 1974 störtade fascismen i en oblodig kupp, kallad Nejlikornas revolution. När regimen föll hade Salazar redan försvunnit från scenen, han dog 1970 sedan han 1968 drabbats av en massiv stroke, då Marcelo Caetano tog över som premiärminister. Det var alltså Caetano som störtades 1974.

Foto: Lennart Romberg

Den där morgonen sändes en sång i portugisisk radio, en annan hade inlett morgonen, detta var den andra i ordningen och den inleddes med ljudet av marscherande soldater, och på kvällen kom en tredje. De tre sångerna utgjorde startsignalen för Nejlikornas revolution och just denna, mytomspunna och mest kända, var skriven av José Afonso:

Grândola, vila morena,
Terra da fraternidade.
O povo é quem mais ordena
Dentro de ti, ó cidade
Dentro de ti, ó cidade.
O povo é quem mais ordena
Terra da fraternidade,
Grândola, vila morena.
Em cada esquina um amigo,
Em cada rosto igualdade.

(Ungefärligt innehåll: Grândola, mörka stad,/ I broderskapets land./ Hos dig är det folket/ som bestämmer/ I broderskapets land./ Grândola, mörka stad./ En vän i varje hörn,/ Jämlikhet i varje ansikte.)

Foto: Ulf Bergqvist

John Lennon, tecknad som huggen i sten

 

1970, närmare bestämt den 13/8, var jag nyss fyllda. 18 år. Jag hade sett de amerikanska presidenter som huggits i sten i Mount Rushmore och tyckte, ung Beatlesbeundrare som jag var, att John Lennon också förtjänade en plats där. Då ritade jag den här teckningen.

När Lennon mördades tog jag fram teckningen igen. Det hade gått ett drygt årtionde, så den 7/12-1980 lade jag till texten "John Lennon. Skjuten i New. York." Men jag tog fel på dag, det var den 8 december, sent på kvällen lokal tid det hände. 

Det var en sorgens dag för mig och miljoner andra människor. Galningen som sköt honom anmälde sig och sitter väl inne fortfarande. Men Lennon själv kommer aldrig tillbaka. 

Jag spelade hans LP Double Fantasy (klicka på länken så kan du lyssna till hela skivan) gång på gång, grät och tecknade. 1980 var jag dock 28 år och hade börjat engagera mig i mitt kommande livs stora frågor, om det albanska, om fado-kulturen, och om Mellanöstern. Bara några år senare var Lennon-romantiken borta och det andra, som skulle bli resten av mitt liv, fullt aktiverat med resor, arrangemang och författarskap.

Förtrollningen vid Tejo

 

Förtrollningen vid Tejo ägde rum i slutet av april 1983. Efter den var jag en annan människa.

Det handlade om mentalitet. Lissabon var ännu en ganska melankolisk stad, fado-kvarteren gjorde sitt till, och vi kunde sitta länge och väl vid borden, både på den här sidan Tejo, och i Casilhas där flodbåtarna lade till. Fast där var det fler verkstäder och industrier än restauranger och människorna tycktes på väg bort någonstans. Och så luktade det fiskrens överallt.

Jag tog de här bilderna hade aldrig anat vilken betydelse de skulle få för mig.

Patriarche Bourgogne Chardonnay Cuvée des Visitandines, 2022 och ett bibliotek ska spridas för vinden (eller brinna på en soptipp?)

Nu är det definitivt. Flyttlasset går i mitten av maj. Före förste juni måste vi ha lämnat.

Vi trodde för ett svagt ögonblick att vi kunde stanna något år till, när vi fick veta vem som med stor sannolikhet skulle köpa hela gården Hammar 1, med jord och allt. Den köparen kommer bara att låta husen stå kvar tomma tills de ska rivas. För det är just vad som ska hända. På denna dyrbara jordbruksmark talar man om att bygga en helt ny stadsdel bestående av villor. Det finns inga papper skrivna, inga planer fastställda, men det är väldigt mycket som talar för kommunen som ny ägare. Man kan bara gratulera sönerna som äger Hammar 1 nu, de slipper sin enda hyresgäst, herr och fru Nydahl.

Vårt hus är Hammars gamla kvarn, och det är den vi hyrt i 21 år, men gården består av många andra fastigheter som står tomma sedan Lars och Maj-Britt avlidit i hög ålder.

Vårt bibliotek har vi börjat skänka bort av. En samling byggd under 50 år skakar man inte bara av sig. Det är smärta och sorg. På bilden syns inte ens en tiondel av den.

Det blir varken vår glädje eller vårt problem. Vår glädje just nu ska drickas på fredag kväll; en gåva från Lennart R. i Helsingborg, Skånes generösaste fado- och jazzmänniska, bestående av 3 flaskor Patriarche Bourgogne Chardonnay, Cuvée des Visitandines, 2022

Mindre än en tiondel av vårt bibliotek

 

Hela min fado-samling till salu

 

Nej, jag vill inte att 40 års samlande av fado ska till soptippen. Här nu ett första erbjudande. Är någon i läsekretsen alls intresserad så kan jag erbjuda mer detaljerad information.

 

Camané, Mariza, Carminho, Ana Moura, Ricardo Ribeiro, Raquel Tavares, Cristina Branco, Marco Rodrigues, Aldina Duarte och Mafalda Arnauth. Carlos do Carmo, Amalia Rodrigues, Alfredo Marceneiro. Och många, många fler.

 

Många cd-skivor bjuder på konserter med de bästa artisterna.

 

DVD-filmer med konserter. Några unika spelfilmer där fadons miljöer finns med. Urgamla svart-vita filmer, liksom samtida spelfilmer.  

En unik dubbelkassett med kassettband från Café Luso i Bairro Alto med Amalia, inspelad revolutionsåret 1974.

Det finns också en del LP-skivor kvar. Bland annat den här med Alice Maria, som blev en av de tre första artister i fadons värld, som Per Helge och jag fick lyssna till på A Severa 1983. Första Lissabonbesöket, första mötet med fadon i verkliga livet. Tårarna rann, det blev en natt som kom att bestämma mycket av mitt öde. Alice Maria dog 2017.

Hela denna samling vill jag inför flytten sälja. Är någon intresserad tar jag gärna emot bud. Jag kan också när tillfälle ges presentera den mer i detalj.

 

Många skivor är signerade, personligt vid möten med artisterna.

Anders Wikström var den trettonde mannen. Kunde för mig aldrig rymmas i dussinet

Anders med son på Kalvholmen

 

 

 

 

Nej, jag kände inte Anders i 13 år. Vi blev bekanta genom hans syster Ulrika Wikström, då han av henne lånat min bok Den tysta zonen. Vi skrev till varandra, vi hade en sympatisk dialog. Men ganska snart djupnade den och det blev uppenbart hur lika vi var, hur mycket vi hade gemensamt. Vi började byta böcker, filmer och musik med varandra.

 

Ulrika träffade jag på Bokkalaset i Ekenäs, i  november 2009. Vi hamnade bredvid varandra på den avslutande festmiddagen. Eftersom jag fått ett antal böcker över efter mitt framträdande på Ekenäs bibliotek lade jag ut dem vid vårt middagsbord. Eftersom Ulrika tog med sig Den tysta zonen kan man säga att det var några tursamma omständigheter som gjorde att jag först lärde känna Ulrika, och sedan Anders.

 

När jag säger att Anders aldrig kunde rymmas i dussinet menar jag konkret att han inte var någon dussinmänniska. Liksom sin syster fanns han bland de originellt och egensinnigt tänkande människorna. Inte i dussinet men inte heller bland de prålande och skrytsamt annorlunda. Rakt tvärtom var Anders, som sin syster, en lågmäld, ödmjuk och kulturellt sett mycket nyfiken människa som naturligt drogs till det udda, ofta förbisedda.

 

Det fanns en faktor som tilltalade mig mycket med Anders, och det var hans fritid på Kalvholmen. Dit rodde han och levde utan både el och rinnande vatten. Jag hade en stående inbjudan dit, men det blev aldrig av.

 

När vi lärde känna varandra var han tjänsteman på Fiskars, det anrika 1600-talsbruket i staden Raseborg. Företagets legendariska sax med orange plasthandtag föddes på 1960-talet och finns väl också i de flesta svenska hem. Företaget har i modern tid också blivit känd för sin rika produktion av hushållsprodukter. Företaget skriver på sin hemsida bland annat:

 

”Apotekaren Johan Jacob Julin (senare von Julin) från Åbo köpte Fiskars Bruk år 1822. Under hans tid utvecklades bruket aktivt och verksamheten fokuserades i första hand på järnförädling. Utöver knivar började man tillverka även gafflar och saxar i samband med att Finlands första finsmedja grundades i bruket år 1832.”

 

Anders skrev aldrig särskilt mycket till mig om sitt civila arbete. Desto mer handlade hans brev om en mindre men mycket betydelsefull krets av konstnärer, filmskapare och skådespelare, samt förstås författare och litteraturlivets människor. Det är ju ingen tillfällighet att den sista bok han läste ur, och som låg vid hans dödsbädd, var Friedrich Schlegels En avgrund av individualitet: romantiska fragment. Det var ett 1800-tal som passade honom!

 

I filmens värld rörde han sig med samma självklarhet i det japanska, som i det udda amerikanska eller europeiska. Han prenumererade på filmboxar från det amerikanska distributionsföretaget Janus films, där urvalet alltid överraskade. Jag fick ärva fyra av dessa, med namn som Andrzej Wajda, Henry Cass, Akira Kurosawa, René Clément, Truffaut, Fellini, Marcel Carné, Pontecorvo, Yasujiro Ozu. Där fanns också tidiga och för mig okända filmer, som Milos Formans Loves of a blonde från 1965, som ansågs definiera begreppet den nya vågen i Tjeckien (Tjeckoslovakien). Här fanns också bättre kända påminnelser som klassikern Jules and Jim från 1962, av Truffaut.

 

Det som i litteraturväg förenade oss vågar jag påstå ryms i den bokhylla jag har bredvid sängen. Där finns, alltid tillgängliga: Albert Camus, Thomas Bernhard, E.M. Cioran, Imre Kertész, Elias Canetti, Czesław Miłosz och Nietzsche. Utöver det sökte Anders aldrig bland det som staplats på lastpallar. Typiskt för hans litteraturval var att han alltid köpte hela den löpande utgivningen från de små, svenska kvalitetsförlagen, som Ellerströms, Ersatz, Ariel, Symposion, Faethon, Daidalos och liknande. De böcker jag själv gav ut köpte han alltid två exemplar av.

 

På musiksidan fanns såväl klassiskt som portugisisk fado, samtidsmusik som Bob Dylans och Leonard Cohens, samt populärmusik som präglade oss 1950-talister i hög grad. Men han nöjde sig inte med Merseybeat (Beatles och annan Liverpool-musik från tidigt 1960-tal och framåt), han ville nog helst blanda den med låt säga fransk chanson.

 

Allt detta sagt gör det förstås mer än tydligt att Anders var en gedigen kulturmänniska. Men bilden vore inte komplett om jag glömde nämna att hans intresse för allt judiskt delades av mig. Det bottnade förstås i en djupgående sympati och solidaritet med det judiska folket, vars umbäranden och lidanden han var väl insatt i. Hans bibliotek i judiska ämnen var säkert lika omfattande som mitt, han var väl insatt både i äldre och samtida judiska frågor. Att den islamistiska pogromen och massakrerna i södra Israel skulle sammanfalla tidsmässigt med Anders sista månader i livet var illavarslande och vi växlade många brev om vad detta skulle innebära för framtiden.

 

Det är med stor tacksamhet jag tänker tillbaka på åren med Anders som vän.

 

Att jag därtill bevarat vänskapen med Ulrika gör mig både glad och vemodig, eftersom vi inte kom att träffas fler gånger efter mötet i Ekenäs, hon som var och förblir själva förutsättningen för vänskapen med Anders.

 

Men det är också med stor sorg jag tvingas acceptera Anders bortgång, och därmed det tomrum och den ekande tystnad som uppstod.

 

Trettondedagsafton, 5 januari 2024,

Långläsning för söndagen: Ödeslösheten, förintelsen och det totalitära. Samtal med översättaren Ervin Rosenberg

Imre Kertész, Torgny Lindgren, Ervin Rosenberg

 
Thomas Nydahl: Min essä om Imre Kertész (tryckt på annan plats)  avslutar jag på följande sätt: "Den individuella exilen kan därför förefalla vara den bästa metoden att om inte undgå så i alla fall uppskjuta domen. Den fråga som infinner sig är huruvida en människa samtidigt kan hävda ett slags fritt val och ett öde. I den portugisiska fado-kulturen är ödet den grundläggande tanken (ordet fado kommer av latinets fatum). Det får mig att fundera på, om det är korrekt att säga att det fria valet och ödet går att sammanföra, så att det sista påverkas och delvis styrs av det första? Det skulle i så fall vara bilden av ödeslöshetens motsats."

Det jag vill försöka komma åt, är huruvida vi är herrar över våra liv, om vi styrs av ett öde eller om vi rentav saknar både egen makt och/eller ett öde. Har sett ett reportage på Aktuellt från Ecuador. I ett område som exploaterats av Texaco finns det hittills 500 registrerade dödsfall i olika cancersjukdomar, flickorna får cancer tidigt i livet och man tror att det beror på att de är i tät kontakt med vattnet. De tvättar i floden, de badar barnen där. När de gräver i marken kommer det upp olja. Ingen mark förblir odlingsbar. När jag hörde en av dessa kvinnor vittna om sin egen livmodercancer, dotterns leukemi och barnbarnets död, tänkte jag på att det finns en djup och fundamental skillnad mellan våra och deras liv. Vi har det val vi talar om, även om vi är relativt medellösa européer har vi kvar ett – litet eller stort – utrymme för det fria valet. Men kan man inte om dessa kvinnor – indianer – säga, att bokstavligt talat tryckts ner i ödets oljeförgiftade mark och att eventuella valmöjligheter tycks synnerligen små eller obefintliga?

Aris Fioretos skrev i DN ett slags kortfattad definition av Kertész ödeslöshet: ”Så fråntas människan rätten att bestämma över sig själv - innan hon ens hunnit bemäktiga sig den.” Diktaturen, det totalitära samhället hindrar alltså människan att forma sitt öde. I den meningen är begreppet öde detsamma som något av individen formbart. Det är inte förutbestämt, så som det ofta uppfattas. Men ödeslösheten tar ifrån oss också denna möjlighet att forma.

Till detta centrala begrepp hos Kertész skulle jag vilja fråga dig hur du uppfattar hans idé, och hur man kan relatera till den utifrån olika slags mänskliga belägenheter.

Ervin Rosenberg: När vi talar om ödeslösheten, så som den skildras i Kertész romaner och beskrivs i hans essäer och tal kan vi inte bortse ifrån det slags politiska system, de fascistiska och det kommunistiska, som författaren har personlig erfarenhet av. Dessa system kan tyckas olika, i grunden är de lika i den meningen att de är totalitära eller. Kertész är född och uppvuxen i ett Ungern, som under hans barndom och pojkår var en protofascistisk, auktoritär stat, där halv- eller pseudodemokratiska institutioner (till exempel relativt fria domstolar) existerade i skuggan av en halvfeodal, halvkapitalistisk, irredentisk, klerikal, antisemitisk maktstruktur. Det var denna stat som driven av sin vilja att återerövra de områden som landet förlorat efter första världskriget, lierade sig med axelmakterna, stiftade raslagar vilka steg för steg utestängde judarna ur samhället, och i slutänden med berått mod, frivilligt utlämnade hundratusentals medborgare av judisk börd åt Hitlertyskland och Förintelsen. Erfarenheten av utsatthet och prisgivenhet, av den obefintliga möjligheten att påverka och ännu mindre att styra sitt liv, kommer därifrån. Efter befrielsen i lägret och ett kort mellanspel på några år (1945-1948) gör han snarlika erfarenheter i samma land under det andra totalitära systemet, det som gick under namnet socialism: utsatthet, prisgivenhet, fullständig brist på frihet, total omöjlighet att påverka sitt liv. Under sådana omständigheter är det uppenbart att ”tragedins hjälte (…) människan som skapar sig själv och går under” (Galärdagbok, s 9) inte kan existera, då är människan ”ödeslös”.

      Kan man hävda att erfarenheten är universell? Är prisgivenheten lika total, så att säga lika oundviklig i stater som bevisligen inte är totalitära? Är vi ”herrar över våra liv, om vi styrs av ett öde eller om vi rentav saknar både egen makt och/eller ett öde”, frågar du. Svaret måste bli dubbelt beroende på hur vi fattar ordet. Förstår vi det som fatum, en av en gudomlig makt för människan utpekad livsväg – det är i kampen mot den som den tragiska människan går under – då är vi inte ”ödeslösa” men knappast ”herrar över våra liv”. Fattar vi däremot ordet öde i dess moderna betydelse, det vill säga ett levnadsförlopp betraktat som påverkbart av människan (”forma sitt öde”), alltså som synonym till ”existens” eller ”liv”, då är situationen en annan. I det senare fallet måste vi säga att vi har åtminstone viss makt, vi kan i viss utsträckning forma vårt öde. Ditt exempel från Ecuador visar förstås att denna frihet är högst begränsad, för en mycket stor del av mänskligheten rentav på gränsen till obefintlig. Man kan då knappast sägas vara herre över sitt liv, man är lika mycket ”ödeslös”. Men hur förhåller det sig i demokratiska stater? Kertész tycks inte befatta sig med den distinktionen. Han talar (se samma ställe i Galärdagbok) om den ”funktionella människan” och hennes ”pseudoverklighet”. Han skriver: ”Hennes liv är visserligen mestadels en tragisk försyndelse eller ett tragiskt misstag, dock utan de nödvändiga tragiska följderna; eller en tragisk följd utan den nödvändiga tragiska förhistorien, eftersom följderna bestäms (…) av samhällsorganiseringens – för den enskilda människan alltid absurda – behov av jämvikt. Den enskildes liv (…) har bestämts i förväg och anvisats en plats som det bara har att fylla”. På den punken vet jag inte om jag är ense med honom, jag är snarare böjd att anse att vi som lever i länder som kan betraktas som demokratiska har viss makt över vårt öde. Det är sorgligt om vi inte nyttjar den, om vi finner oss i att vara ”funktionella människor”. Vad vi skulle kunna göra, hur vi skulle kunna agera är en senare fråga.

Thomas Nydahl: Både hos Imre Kertész och i annan litteratur möter man en kritik mot det tingel-tangel som uppstått kring förintelsen, t.ex. i filmer som Schindlers list, tv-serier som Holocaust och annat. Vissa kritiker använder sig av begreppet ”förintelse-industrin” , andra är skeptiska mot begreppet, därför att det kan utnyttjas av historierevisionister (vår tids nazister och kretsarna kring dem) som menar att förintelsen aldrig ägt rum, och att de guidade turerna i lägren egentligen ”styrs av israeliska intressen och världsjudenheten”. Kan man använda det som en kritik mot uppenbart kommersiella, eller förytligade kulturströmningar, för att s.a.s. hålla minnet av de mördade vid liv?

I En annan finns ett intressant resonemang. På sidan 92 skriver Kertész: ”Vad skall vi ta oss till med ’förebråelserna’ över att judarna inte bjöd motstånd när de fördes till Auschwitz? Kristus bjöd inte heller motstånd vare sig när han gisslades eller när han korsfästes. Det skulle ske, och eftersom det har skett, kommer det aldrig att sjunka i glömska. (min kursivering, TN). I den meningen anser jag att varken korset eller Auschwitz är förgängliga.” Jag grubblade på om denna tes kan föras över till frågan om de guidade resorna till förintelselägren. Det finns ju ett slags optimism här hos Kertész, som går ut på att det inträffade aldrig kan glömmas bort. Man behöver alltså inte besöka Jerusalem för att titta på reliker, som ska leda i bevis att Kristus korsfästes. Det är en kunskap som mänskligheten har, även om vi alla betraktar den på olika sätt. Det jag frågar mig är, om inte också förintelsen är en kunskap av detta slag. Litteraturen om förintelsen finns alltid tillgänglig. Måste vi resa och se barackerna och ruinerna efter gaskamrarna, ger de oss ens någon ytterligare kunskap?

Ervin Rosenberg: Låt oss börja med ett enkelt konstaterande: I många länder hör det numera till vardagen att förneka att Förintelsen har ägt rum, säga att den är ett påhitt, ett tricks, kort sagt en lögn. Det är min övertygelse att dessa förintelseförnekare knappast behöver ”få vatten på sin kvarn”, de ”vet” redan allt och är opåverkbara i sitt judehat. Det är visserligen sant att de som drivs av sitt judehat tillvaratar varje chans att öka sin arsenal av argument, men det kan inte få den effekten av vi andra avhåller oss från att kalla varje företeelse vid sitt rätta namn.

     Begreppet ”förintelse-industri” låter för mig som ett påfund från ”det hållet”. Det är dock ett faktum att Kertész själv har använt uttryck som Förintelse-konformism, Förintelse-sentimentalism, Förintelse-kanon, Förintelse-tabusystem, talat om ”Förintelse-produkter för Förintelse-förtäring”. Framför allt har man kallat vissa alster som befattar sig med judeutrotningen, böcker och filmer, för kitsch. Jag delar den uppfattningen. Men när detta är sagt återstår alltjämt frågan hur bevara minnet av Förintelsen i det uttalade syftet att motarbeta att kommande generationer faller för frestelsen att försöka upprepa den. Då vill jag säga följande. Nu faller en historisk händelse av denna dimension och dignitet knappast i glömska. Faran ligger någon annanstans. Det är något annat som händer. Dels gör alla judehatarna – som helst skulle vilja göra om Förintelsen -- allt för att förneka den, dels bagatelliseras den av det vi nyss, efter Kertész, kallat kitschen. Slutligen hotas den av att andra, nya, så att säga färskare förintelser, utrotningar, folkmord gör den till bara en länk i en lång kedja. Utrotningen av övervägande delen av Europas judar (hos Kertész ofta ”Auschwitz”), den företeelse som på svenska brukar kallas Förintelsen och på andra språk Holocaust, var på sin tid en unik form av folkmord, men då måste det sägas att ”Auschwitz ingalunda avvecklades därför att det var Auschwitz utan därför att krigslyckan vände; och sedan Auschwitz har det inte hänt någonting som vi skulle ha kunnat uppfatta som en vederläggning av Auschwitz” (En annan, s. 66) Därtill kommer att en rad folkmord har inträffat sedan dess. Vi vet vilka. ”I grannlandet”, Kertész talar då om det forna Jugoslavien, ”gör folk slarvsylta av och våldför sig på varandra, den afrikanska kontinenten är ett enda Auschwitz" (s. 83) Däri ligger, om man så vill, den största faran. Att Auschwitz aldrig tar slut.

Minnet av Förintelsen kommer inte att försvinna, tror jag, lika litet som minnet av Korset, men det kommer att påverkas av sådana faktorer jag nämnt ovan. Bagatelliseringen kan förvisso bidra till att minnet så att säga solkas, därför har vi ingen anledning att delta i den.
   
Thomas Nydahl: Kertész återkommer ofta till det faktum att förintelsen är slutet på en lång utveckling och att ingenting är sig likt efter det. Förintelsen kan i den mening sägas utgöra något radikalt nytt, en systematisering av en uråldrig antisemitisk tradition, som nu förändrar antisemitismen både som begrepp och realitet. I En annan skriver han (sidan 64): ”I antisemitismens historia utgör Auschwitz en vändpunkt av samma slag som kvantteorin i fysikens historia. Vad jag vill säga är att på samma sätt som en fysiker som inte har hört talas om kvantteorin inte är en fysiker, kan en antisemit som förbiser Auschwitz inte vara en riktig, hur skall jag säga, trovärdig, seriös och, åtminstone inom ramen för sin besatthet, kunnig och välinformerad antisemit,”

    I diskussionen om judehat och judeförföljelser efter förintelsen stöter man på diametralt motsatta extremer: å ena sidan de som säger att antisemitismen som samhällsfenomen försvann efter nazismen, eftersom det inte någonstans längre kunde vara en legitim hållning, å andra sidan de som säger att förintelsen bekräftade och fördjupade det socialt accepterade hatet, men att det med nödvändighet skulle få ta sig andra uttryck. Kertész tycks mena att både dessa extremer är felaktiga. Judehatet är istället konstant, men att det i och med förintelsen också uttryckts som systematiserat, industrialiserat massmord, och att det därmed också är ett ständigt hot mot det judiska folket.

    Hur ser du på detta resonemang? Är det så Kertész förhåller sig? Här skulle jag också vilja ansluta till frågan om judisk identitet efter Israels grundande. Under mina resor i Israel på 1980-talet fick jag gång på gång höra, att Israels existens utgjorde en garanti för att Förintelsen aldrig mer skulle kunna genomföras. Nu hade judarna ett eget land, ingen skulle kunna angripa dem utan allvarliga konsekvenser. Och i förlängningen av detta resonemang hörde jag också människor säga, att om Israel hade funnits på 1930-talet hade Hitler, nazismen och förintelsen varit omöjliga.

    Jag har egentligen aldrig tyckt att det varit särskilt hållbara resonemang. Om jag ska börja bakifrån, så hävdar jag att den sionistiska rörelsen vann sitt självklara genombrott på ett internationellt plan inte minst på grund av förintelsen. Att staten Israel kunde bildas 1948 var i mångt och mycket ett resultat av de fasor det judiska folket genomlidit. Det säger jag utan att underskatta kraften i sionismen som politisk och nationell rörelse i egen rätt.

    Dessutom tycker jag, att de senaste tio-femton årens utveckling i Israel allt tydligare visat hur farligt det är att vara jude också där, att både individer, samhällen och på sikt också själva statsbildningen lever mycket farligt under trycket från en olöst och alltmer inflammerad konflikt på de ockuperade områdena, i kombination med växande islamism. För varje dag tycks skruven dras åt allt hårdare: i Gaza lever befolkningen i uppgivenhet och största nöd. Deras situation exploateras framgångsrikt av islamisterna. Det israeliska samhället präglas allt mer av det dagliga våldet.

Ervin Rosenberg: Du ställer här egentligen minst två frågor. Även jag börjar bakifrån. Du skriver bl. a att ”de senaste tio-femton årens utveckling i Israels allt tydligare visat hur farligt det är att vara jude i Israel”. Konstaterandet är riktigt. Jag skulle bara vidga resonemanget och inte så lite bittert tillägga att det mer eller mindre alltid har varit farligt att vara jude, i alla tider och i de flesta länder, i varje fall i Europa. Men det är tyvärr tämligen banalt att säga detta.

Judarna – men även landets icke judiska invånare -  lever farligt i Israel, i  skuggan bland annat av den israelisk-palestinska konflikten – som i stället för att lösas bara förvärras – och det hot en islamisk fundamentalism utgör, en dödsföraktande terrorism som stöds av en eventuellt snart kärnvapenutrustad iransk krigsmakt. Jag är böjd att tro att det är mer än en fara som hotar, såväl yttre som inre. Jag nämner bara en. Om en kommande israelisk regering tog sig före att sluta fred med palestinierna – och det tycks ju inte vara möjligt utan ett avstående från Västbanken och en evakuering av de bosättningar befolkade av en betydande, mestadels bokstavstroende, fundamentalistisk judisk befolkning – kan man inte utesluta att det israeliska samhället skulle råka i ett tillstånd av inbördeskrig eller något som är bra likt ett inbördeskrig. När det gäller de yttre farorna är det ett faktum att, som du skriver - eller snarare hänvisar till vad andra har sagt, judarna nu hade ett eget land, och att ingen skulle kunna angripa dem utan allvarliga konsekvenser. Detta faktum garanterar dock ingen säkerhet; när vanvettet släpps löst – och ingen kan vara säker på att det inte inträffar en dag – kan man förgöra varandra. I varje fall är det illusoriskt att tala om ”säkerhet”.

Om judisk identitet efter Förintelsen är jag kanske inte en idealisk person att tala med. Före Förintelsen – jag var ett barn då, nio år 1944 – var saken en annan. På den tiden hade jag en självklar judisk identitet, låt vara inte särskilt genomtänkt, jag var ju som sagt för ung för det. Den var desto mer självklar. Men nu? Jag är ju snarare den ”ojudiske jude” som Deutscher skrivit om, jag förnekar visserligen ingenting, och jag har aldrig dolt eller tänker dölja vem jag är: avkomma till en mycket lång kedja av människor som setts som judar, levt som judar, varit troende judar. Samtidigt saknar jag i dag det mesta som gör någon till jude i någon så att säga aktiv mening. Jag ”tillhör” inte, skulle jag vilja sammanfatta situationen i en kort mening, i stället för att detaljera allt det jag inte är. Övertygad antinationalist, antiklerikal, resolut ”världsmedborgare” -  idel ställningstaganden som deras motståndare brukar sky som pesten -- i viss mening ändå en jude malgré lui, ty jag skulle helst se att ingen försökte stänga in mig i en identitet som han eller hon ”tilldelar” mig. Låt mig sammanfattningsvis hänvisa till vad Kertész skriver i en av de utomordentliga uppsatser som står att finna i Det landsförvisade språket, den som har rubriken Om friheten att själv bestämma vad man är. Antisemitismen som samhällsfenomen försvann INTE efter nazismen, att påstå något annat vore att sticka huvudet i sanden. Judehatet lever och frodas även i ett så pass ”hyggligt” land som Sverige. Det är bekant. Och det frodas ännu mer i andra länder, som till exempel Ungern, det land jag kommer ifrån. Jag vet inte om du har helt rätt i att det faktum att staten Israel kunde bildas 1948 var i mångt och mycket ”ett resultat av de fasor det judiska folket genomlidit”, men så mycket är säkert att en förvägrad assimilation, snart följd av påtvingad dissimilation och förföljelse har i modern tid bidragit till att stärka ett annars slumrande judiska medvetande och hjälpt många judar tillbaka till judisk identitet, vad den nu består av. 

Man kan förvisso säga att "med Auschwitz har den klassiska antisemitismen nått sin slutpunkt", men Kertész själv vet vad detta innebär i praktiken, ty han fortsätter (a a s. 64) " ... -- men naturligtvis bara i den meningen som även historien har tagit slut enligt somliga. Det vill säga att allting fortsätter, men på något sätt tröttare fast samtidigt även mera ohöljt". Där står vi alltså : judehatet har alls inte tagit slut med Förintelsen, tvärtom, paradoxalt och fasansfullt nog utgör Auschwitz eller Förintelsen (som dagens judehatare för övrigt allt ivrigare, alltmer frenetiskt och resolut ifrågasätter), bara en ny anledning till hat och stärker dem ännu mer i deras vilja att börja om ... Auschwitz.

Thomas Nydahl: Ervin, du har låtit mig läsa texter om de senaste årens utveckling i Ungern. Jag får av dessa det bestämda intrycket att judehatet är tydligare uttryckt och kanske djupare förankrat i Ungern är i något annat land jag hittills haft anledning att fundera på, möjligen med undantag av Polen. Du talar om såväl nationalistiska som antisemitiska eller på annat sätt rasistiska partier och rörelser. Du har berättat om rörelser vars uniform nästan är identisk med pilkorsarnas. Men ingen av dessa organisationer anser sig vara antisemitisk. De ser sådant som förtal. Frågan är då, om antisemitismen, trots att den tillbakavisas, idag egentligen tar sig helt nya uttryck, eller om den skickligt och strategiskt genomtänkt återkommer i ett slags förklädnad, som dels består av gamla, yttre symboler (fanor, uniformer etc) dels av ny retorik, som också den, trots allt har en lång tradition (”värna nationen”).

    Menar du att utvecklingen i länder som Polen och Ungern är speciellt allvarlig, eller är manifestationerna av judehat särskilt tydliga där, eftersom de undertrycktes och tvingades till underjordisk överlevnad under kommunistpartiets makt? Mycket av det som utmärkte tiden fram till 1945 tycktes ha försvunnit, men erfarenheterna från Balkan visar ju att allt egentligen bara var dolt för ögat och moget att manifesteras så snart tillfälle gavs.

Om mitt resonemang håller, kan det då vara så, att nya mordiska rörelser kommer att ha sina födelseplatser just i det som tidigare kallades ”Östeuropa”?
Hur ser eventuella motkrafter ut? Finns det en medveten demokratisk flygel i ungersk politik, som med demokratisk också innefattar det faktum att landets minoriteter måste försvaras mot de extrema och hatiska krafterna?

Ervin Rosenberg: Är ”judehatet tydligare uttryckt och kanske djupare förankrat i Ungern är i något annat land (…) möjligen med undantag av Polen”? Det är svårt att svara på frågan, ty ”judefrågan” i Polen har jag inte personlig erfarenhet av. Hur det förhåller sig i andra länder vet jag också bara genom media. Man har dessvärre ett måhända diffust, inte samlat men påtagligt intryck av att antisemitismen åter har fått viss acceptans i många länder, kanske då mest i det forna östblocket. Allt jag med fog kan hävda är att ett verbalt ytterst aggressivt, än så länge bara verbalt judehat är påtagligt närvarande i dagens Ungern, där det har djupa rötter. Antisemitismens kända varianter: den religiösa (till synes kristen, men i grunden hednisk), den etniska (magyariska), den rasistiska (febrilt letande efter ett ”legendariskt” och självfallet uppdiktat ”judenrein” historiskt förflutet, ”sumeriskt” ursprung), den ekonomiska (judarna äger allt, hela landet är redan i deras händer) och den politiska (judarna sitter i alla nyckelpositioner) är samtliga rikligt representerade. Judarna sägs kort och gott vilja göra Ungern till sitt eget land, omforma det och behärska det.

Det märkliga är att det är ytterst svårt att finna människor i Ungern som säger sig vara antisemiter. Folk som gör entydigt antijudiska uttalanden protesterar ilsket mot att kallas antisemiter och hotar med att dra dem inför domstol som dristar sig att kalla dem antisemiter. Nej, de är inte antisemiter, de bara … försvarar Ungern mot judarna som … se ovan. De angrips därför än för att de är liberaler-kapitalister, än för att de är ”bolsjeviker”, än för att de assimilerar sig (falskeligen, naturligtvis), än för att de inte gör det. Kort sagt, judarna bär ansvaret för Ungerns samtliga olyckor såväl i historisk tid (olyckor, både utifrån kommande och självförvållade fanns förstås gott om) som i nuet.

Det är som du säger: Under socialismen (det är för övrigt knappast rätt term, skyndar jag mig att tillägga) sopades frågan under mattan. Om den ungerska  resningen 1956 brukade det länge heta att den var ”ren” från all antisemitism, att de judar som trots allt föll offer folkjustis, inte dödades som judar utan som medlemmar av den hatade hemliga polisen AVH. Senare forskning har emellertid visat att saken var mer komplicerad än så, att det har förekommit smärre pogromungar på landsbygden. Under Kádár-regimens årtionden fortsatte den obligatoriska tystnaden om ”judefrågan”, och det är ett faktum att de tidigare onekligen talrika ”judarna” (märk väl: många gånger människor som andra kallar ”judar” och gör det då på rasliga grunder) försvann mer och mer från de ledande positioner de haft under tiden fram till 1956. Här vill jag inflika att antisemitismens återkomst märktes klart bland landsflyktiga ungrare i olika länder, omedelbart efter 1956, så även i Sverige, så bland annat av undertecknad, först redan i Lund på våren 1957, sedan under mina studieår i Uppsala under femtitalets sista år. Det talades ogärna om den, men man var medveten om den.
Om antisemitismen i dagens Ungern vittnar Kertész i sina böcker.  Avslutningsvis bara detta: företeelsen visar dynamism, det finns en acceleration och en intensifiering av hatet, som är skrämmande. Däremot vet jag ingenting om omfattningen. Hur många ungrare är i dag antisemiter, hur stor del av den ungerska befolkningen är behäftad med denna smitta, allt detta vet ingen. Sociologer gör ibland vissa undersökningar, försöker göra mätningar, men hur tillförlitliga dessa enkäter är vet jag inte.

Motkrafter? Förvisso finns de. Jag är till och med övertygad om att de utgör flertalet. Problemet är att de som nu har vind i seglen, de som tycks vara på bettet, de som lyckas rycka till sig ”problemformuleringsprivilegiet” finns i dag på högerkanten. Till detta finns åtskilliga orsaker, och mycket skulle kunna sägas om varför inte bara det som allmänt brukar kallas ”vänstern” utan också rent allmänt de demokratiska krafterna är på reträtt, det skulle dock föra oss bort från ämnet.

Thomas Nydahl: I sin artikel Rapport från poesins rike (DN 5.4.04) skriver Kertész på tal om det ungerska författarförbundets splittring att det väckt bestörtning runt om i världen att en rad mycket känna författare lämnat förbundet i protest mot de antisemitiska uttalanden som en medlem av dess styrelse gjort. Men frågan är: väckte det någon debatt i Ungern? Hur såg i så fall denna debatt ut? Kertész är noga med att påpeka att han inte tror att någon större grupp bland de ungerska författarna dras med judehat, men att de som opponerar sig mot judehatet ”inte kan hävda denna ståndpunkt inom förbundets nuvarande struktur”. Vad ledde hela denna kontrovers till? Kertész säger så här: ”Vi har alltså att göra med den gamla, klassiska, stupida, onda och slutligen i Auschwitz utmynnande antisemitismen och inte med den nya, om jag så får säga raffinerade, euro-antisemitismen, som för övrigt starkt fördömer den traditionella antisemitismen. Det ungerska författarförbundets antisemiter har ännu inte lärt sig den europeiska etiketten och utför sitt verk öppet, ja, låt oss säga som det är, ostört. Varken lagen eller samhällets protester hindrar dem.”

Ervin Rosenberg: Alla under varar i tre dagar. Så var det förstås med skandalen runt det ungerska författarförbundet, när det begav sig för fyra år, d v s för en evighet sedan. Det är ett faktum att många kända författare, bland dem de mest betydande i Ungern och de mest kända utomlands, lämnade förbundet vid det tillfället. Anledningen till utträdet var för övrigt inte i första hand antisemitiska uttalanden av en viss Kornél Döbrenteis – i ett tv-program år 2002 två gjorde samme man inför en sarkastisk publik av likasinnade sig lustig över Kertész Nobelpris - utan framför allt den omständigheten att styrelsen inte fann anledning att agera. Inte alls. Tvärtom, den stod upp för vederbörande, ville inte uttala något som helst fördömande uttalande eller avståndstagande. Efter de mångas utträden förekom det till och med uttalanden om att utträdet av "vissa" egentligen kändes som en lättnad! Men när jag talar om under som varar i tre dagar syftar jag framför allt på följande: ännu för fyra år sedan var flertalet antisemiter angelägna om att åtminstone i någon mån dölja sin antisemitism, uttrycka det någorlunda kodat, omisskännligt och glasklart och ändå i ett kodat språk. Den tiden är förbi.

Thomas Nydahl: Judehatet bland Mellanösterns muslimer lastas idag helt och hållet staten Israel. Det kan se ut som en logisk och självklar bild. Israel förtrycker palestinierna. Israel är en judisk stat, alltså är judarna våra förtryckare.

    Men om man går tillbaka till den muslimska kulturens historia, så stöter man rätt snart på begreppet dhimmi-folk. Den som var dhimmi var en icke-muslim som ”tåldes” av majoriteten i sitt land, utifrån mycket stränga föreskrivna regler. Dessa innefattade också en särskild skattelagstiftning, som i praktiken innebar att en jude betalade för att få behålla livet. I samtida muslimsk teologi är dhimmi-begreppet också centralt. När arabiska islamister formulerar drömmen om kalifatet ingår det med självklarhet. Också den islamistiska drömmen om Palestina gör det. Inte ens kristna palestinier skulle ha någon annan status än dhimmi-folkets.

    Bör man i en analys av islamistiskt judehat särskilt ta hänsyn till staten Israels existens och de särartade problem detta medför, eller ska man helt utgå ifrån en mer övergripande analys av muslimsk kulturhistoria?

Ervin Rosenberg: För det första är jag ingen expert på islam, tvärtom. Jag har läst en och annan bok, men jag har inte blivit särskilt mycket klokare. Jag kan inte påstå att jag skulle se islam särskilt tilltalande som religion. Å andra sidan, var finns den religion som jag känner sympati för? Ingenstans. Jag begriper mig inte på dem, finner dem absurda, mer eller mindre absurda, samtliga. Det är inte det saken gäller.

Vad det gäller är muslimskt judehat som förklär sig i kamp mot staten Israel, sionister och israeler. Här vill jag inte på minsta sätt gå in på de berättigade kraven från ett folk som vill få suveränitet över ett eget område som det betraktar som sitt. Den frågan är visserligen en av de mest ödesdigra i vår tid. Vad det alltså är fråga om är den urskillningslösa judefientlighet och det skoningslösa judehat jag lägger märke till inom vissa delar av islam. Jag är noga med orden och upprepar: inom vissa delar av islam. Jag skyndar mig dessutom att understryka att jag inte tror på ett så att säga "genetiskt" judehat hos islams anhängare. Det är känt att det fanns, om också sällan, skeden i historien, då muslimer, judar och kristna kunde leva sida vid sida, utan hat, förödmjukande behandling eller kuvande av de andra. Så kunde det förhålla sig under den så kallade guldåldern i Spanien, under en icke alls obetydlig tid, före Reconquistan. Man skall heller inte glömma Soliman den store och andra sultaner, alltså muslimska härskare, som med öppna armar tog emot flyende judar (och senare marraner) i det ottomanska väldet och lät dem leva i fred. Det vanligaste var dock det du beskriver i din fråga: dhimmi-tillståndet. Muslimer tolererade att ”otrogna" fick leva i de deras länder, under deras färla, utlämnade åt muslimernas godtycke eller välvilja. Som du skriver: "En jude betalade för att behålla livet".

I dag är situationen dock i betydande utsträckning en annan. Beror det på palestiniernas förlust av dåvarande mandatets område, tillkomsten av staten  Israel? Jag vet inte. Det kan förhålla sig så. Faktum är att islamska judehatare gör ingen som helst skillnad mellan judar (alltså judar som är israeliska medborgare) och judar (många gånger bara till namnet) i Sverige eller i andra länder. Går du in på Radio Islams sidor på Internet kan se du otaliga bevis på något som inte på några villkors vis kan kallas annat än judehat. Därtill kan det drabba en från allt judiskt blod "ren" svensk lutheran, låt säga en pianist, som vid ett enda tillfälle på ett judiskt (eller horribile dictu israeliskt) kulturevenemang ackompanjerande en sångerska. Det är groteskt. Det är olidligt. Du kan se att man skriver putslustigt och hatiskt om en översättare som dristar sig att översätta böcker av israeliska författare, nota bene: författare som i hela sitt vuxna liv i strid med sina egna landsmän förordat ett fritt Palestina och kämpat för rättvisa åt palestinierna. Det är groteskt. Det är olidligt. Sådant kan inte kallas annat än judehat, och det kommer från muslimskt håll. Huruvida dessa muslimska judehatare representerar "den rätta muslimska tron", följer de Profetens föreskrifter och lagar, handlar de i Koranens anda, eller är de i själva verket en försvinnande så att säga "kättersk" minoritet, förfalskare av den rätta tron? Att yttra mig om det undandrar sig min bedömning.

Detta samtal trycktes första gången i min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum 2009).

 

Förutbestämd massaker? Guds plan? Kreationismen och ännu en avslutad vänskap

Foto: Astrid Nydahl

 

När jag intervjuade Ervin Rosenberg, som översatt Imre Kertész till svenska, tog vi upp så många ämnen att texten kom att fylla en halv essäsamling.

 

Jag har privat fått höra "åsikten" att det som nu sker i södra Israel (den våldsamma och omfattande massakern) och Gaza (det våldsamma bombandet, gisslandramat etc.) ingår i en förutbestämd plan. Man kunde kalla den uppfattningen för kreationism. Den idétraditionen är så full av ren dumhet och inbilsk fantasi att jag vägrar befatta mig med den. Det som pågår sedan massakern och framåt har fått många vänner att skiljas åt och familjer att splittras. Min solidaritet med judarna är livslång och inget kommer att rubba den. Om så idioten som nu styr landet skulle vara dess siste kejsare skulle jag vara 100% solidarisk med judarna. 

 

Därför avslutas denna eftermiddag en privat vänskap som i många år, från och till, betytt mycket för mig, men så visste jag fram till nu inte glasklart att den också innebar det slags "israelvänskap" som en särskild sorts kristna sprider. Jag lärde mig innebörden av den sortens "kristen sionism" i den mångåriga kontakten med herr R, lärare på Livets ord, och sedan flytten till Lissabon också en allt mer kunnig fado-människa. Och - dessvärre - kreationist av värsta sort.

 

Sådana vänskaper är försumbara. De brister förr eller senare, blir aska. Därmed är ännu en avslutad. Jag har andra vänner att i dag hälsa Shabbat shalom, vilket redan är gjort.

 

Jag väljer således att avstå den diskussionen, i dag och framöver, och erbjuder er att istället läsa dessa kloka rader av Ervin Rosenberg, hämtade ur vår gemensamma text Ödeslösheten, förintelsen och det totalitära (som i sin helhet finns med i min bok Alla de andra som också skrev, Tusculum förlag 2009).

 

Ervin Rosenberg: När vi talar om ödeslösheten, så som den skildras i Kertész romaner och beskrivs i hans essäer och tal kan vi inte bortse ifrån det slags politiska system, de fascistiska och det kommunistiska, som författaren har personlig erfarenhet av. Dessa system kan tyckas olika, i grunden är de lika i den meningen att de är totalitära eller. Kertész är född och uppvuxen i ett Ungern, som under hans barndom och pojkår var en protofascistisk, auktoritär stat, där halv- eller pseudodemokratiska institutioner (till exempel relativt fria domstolar) existerade i skuggan av en halvfeodal, halvkapitalistisk, irredentisk, klerikal, antisemitisk maktstruktur. Det var denna stat som driven av sin vilja att återerövra de områden som landet förlorat efter första världskriget, lierade sig med axelmakterna, stiftade raslagar vilka steg för steg utestängde judarna ur samhället, och i slutänden med berått mod, frivilligt utlämnade hundratusentals medborgare av judisk börd åt Hitlertyskland och Förintelsen. Erfarenheten av utsatthet och prisgivenhet, av den obefintliga möjligheten att påverka och ännu mindre att styra sitt liv, kommer därifrån. Efter befrielsen i lägret och ett kort mellanspel på några år (1945-1948) gör han snarlika erfarenheter i samma land under det andra totalitära systemet, det som gick under namnet socialism: utsatthet, prisgivenhet, fullständig brist på frihet, total omöjlighet att påverka sitt liv. Under sådana omständigheter är det uppenbart att ”tragedins hjälte (…) människan som skapar sig själv och går under” (Galärdagbok, s 9) inte kan existera, då är människan ”ödeslös”.

      Kan man hävda att erfarenheten är universell? Är prisgivenheten lika total, så att säga lika oundviklig i stater som bevisligen inte är totalitära? Är vi ”herrar över våra liv, om vi styrs av ett öde eller om vi rentav saknar både egen makt och/eller ett öde”, frågar du. Svaret måste bli dubbelt beroende på hur vi fattar ordet. Förstår vi det som fatum, en av en gudomlig makt för människan utpekad livsväg – det är i kampen mot den som den tragiska människan går under – då är vi inte ”ödeslösa” men knappast ”herrar över våra liv”. Fattar vi däremot ordet öde i dess moderna betydelse, det vill säga ett levnadsförlopp betraktat som påverkbart av människan (”forma sitt öde”), alltså som synonym till ”existens” eller ”liv”, då är situationen en annan. I det senare fallet måste vi säga att vi har åtminstone viss makt, vi kan i viss utsträckning forma vårt öde.