 |
| Skärmdump |
Den som läser om kriget och den som lever i det är två helt olika människor. Erfarenheten går att beskriva, men inte att leva sig in i.
För mig är kriget att vakna av explosioner utanför fönstret och förstå att det inte finns någonstans att fly. Att inte känna skräck inför fiendehelikoptrarna där ute, utan en helvetisk skam över min hjälplöshet. Att sätta sig i säkerhet över natten hos vänner och återvända hem på morgonen – då har grannlägenheten träffats av en rysk raket. Att se på sin gård och inte känna igen den. Att se på sig själv – och inte känna igen sig. Att vänja sig av med att äta på grund av stanken från alla lik. Att efter två veckor på golvet i ett rum utan värme inte längre känna kyla. Att varje dag önska att få vakna i sin egen lägenhet igen, bredvid sin älskade, och att allt ska vara som före den 24 februari 2022. Men nej. Nu har detta februari varat i ett helt år.
Just nu begår Ryssland ett folkmord på språklig och nationell grund i Ukraina. Hela tiden hittas nya civila massgravar. I slutet av mars, under ockupationen av Charkivregionen, blev den berömda barnboksförfattaren Volodymyr Vakulenkohämtad i sitt hem i Kapytolivka. Han var ensamstående far till en pojke med särskilda behov. Vi kände varandra. Hans kvarlevor återfanns i en av de 400 gravar som ockupanterna lämnade efter sig i Izium.
Vi hoppades in i det sista att Volodymyr befann sig i fångenskap. Men det skedde inget mirakel. På de befriade områdena kring Charkiv och Cherson har flera tortyrkammare för barn hittats. Mina händer darrar när jag skriver det. Tortyrkammare för barn! De torterar, våldtar och mördar kvinnor och barn för att utplåna Ukrainas framtid. Med berått mod beskjuter de våra sjukhus, dagis, skolor, universitet, bibliotek, museer och teatrar. Under ruinerna av teatern i Mariupol dog minst 600 personer. Sedan göt de betong över graven och satte upp gigantiska banners med porträtt av Pusjkin, Tolstoj och Dostojevskij runtom.
Men detta försök att utplåna ukrainarna som nation började inte i februari i fjol. Och inte med ockupationen av Krim och delar av Donbass 2014. Det har pågått i över 300 år. Framför allt har det varit ett krig om historien och det kulturella arvet efter Kievrus – ett av det medeltida Europas mäktigaste riken, med centrum i dagens Kiev. Och Putin älskar att skryta med furst Volodymyr, som kristnade Rus. Det är bara det att han var en Kievfurste. Så Putin ljuger, och hela Rysslands moderna historia är en berättelse om lögner och stöld, som fortgår än i dag. Moskva grundades mer än tusen år efter Kiev.
Moskvariket var en lydstat till den Gyllene horden och tog över dess despotiska styrelsesätt. Och medan Kievrus växte i styrka genom handelsförbindelser och dynastiska äktenskap växte Moskvariket genom blodiga erövringar och brutna fördrag. Avtalet om ömsesidigt stöd mellan Ukraina och Moskvariket från 1654 höll inte, men blev inledningen på den moskovitiska ockupationen av Ukraina. Det blev förbjudet att undervisa på ukrainska i kyrkskolorna och att ge ut ukrainska böcker. Ett av de viktigaste universiteten i dåtidens Europa, Kiev-Mohylja-akademin, plundrades och fördes till Moskva – tillsammans med sina lärare.
År 1708 ingick hetman Ivan Mazepa förbund med Karl XII för att vinna självständighet för Ukraina. Som svar gav tsar Peter I order om att utplåna alla städer och byar som stödde förbundet. Bara i Baturyn dödades 14 000 män, kvinnor och barn. Och 1721 döpte samme tsar om Moskvariket till ”Ryska imperiet”. ”Vi är ett folk som har fått sitt namn stulet”, skrev historikern Mychajlo Grusjevskij nära tvåhundra år senare.
Det är segrarna som skriver historien. Men vi glömmer ingenting. Vi, ättlingarna till de 25 000 kosacker på vars knotor Petersburg uppfördes. Till de fem miljoner ukrainare som dog i den konstgjorda svälten Holodomor 1933. Till de hundratals ukrainska intellektuella – den ”avrättade renässansen” – som arkebuserades i Sandarmoch 1937. Den stora ryska kulturen? Nikolaj Gogol och Anna Achmatova, kompositörer som Sergej Prokopjev, målare som Ilja Repin, Archip Kuindzji och Ivan Ajvazovskij – de har alla stulits av Ryssland. Först i dagarna har Metropolitan i New York erkänt de tre senare som ukrainska målare. Vi står i början av en lång process – att visa världen det verkliga Ukraina.
Det här året har varit det tyngsta sedan 2014, då proryska säkerhetsstyrkor dödade demonstranter på Majdan. Nu i februari hedrar vi minnet av dem som stupade under Värdighetens revolution – det Himmelska hundradet. Men varför blev Putin så skrämd av vår revolution? För att värdighet är den fria människans rätt. Det är precis den som de medvetet stympar hos varje rysk medborgare redan i vaggan. De lär dem att dö på order men inte att leva i och utveckla sitt eget land. Det är den som skiljer oss åt.
Det var styrkan hos vårt civilsamhälle som gjorde det möjligt att slå tillbaka fienden från det omringade Kiev, trots att de i februari var tiofalt överlägsna i teknik och artilleri. Men vår styrka ligger i människorna. Universitetsprofessorn som håller föreläsningar från skyttegraven i en paus mellan striderna. Författare och poeter som skapar mästerverk mitt i kriget. Volontärer som får fram materiel till fronten.
Jag tackar alla – i Lviv, Polen, Sverige och Storbritannien – som har hjälpt mig och min son att överleva och stå ut. Det har inte varit lätt. Jag fick covid dagen innan kriget bröt ut, och de första månaderna levde jag under konstant stress, i djup depression, med ständiga lunginflammationer och panikattacker. Minnet är som ett trasigt nät – jag glömmer namn, datum och händelser. Särskilt svårt är det med språken. Vi överlevde och tog oss ut ur det ockuperade Butja tack vare ett mirakel och goda människor. Det enda jag kan göra nu är att tacka alla som hjälper mig och mina landsmän i världens alla hörn. Att tacka hela världen för att den hjälper Ukraina att stå emot.
Det här kriget handlar inte längre om historien. Det är en civilisatorisk kraftmätning, i vilken vi står ansikte mot ansikte med en absolut ondska, redo att utplåna allt i sin väg. Lögnens tid är slut. Idag kan hela världen se Rysslands äkta ansikte – och den fasar inför anblicken. Det är ett krig för rätten att leva och ha en framtid – för hela Europa. Sverige har delat Ukrainas öde som en stat vars nationella intressen stått i konflikt med Rysslands. Det gläder mig att Ukraina i Sverige har det starkaste stödet i hela Europa. För i dag står vi, som för trehundra år sedan, på nytt skuldra vid skuldra mot samma fiende. Och vi måste vinna.
Av Olena Stepanenko
Olena Stepanenko är poet, född 1974 i Tjernihivregionen. Stepanenko var fram till invasionen ifjol bosatt i Butja, som hon lyckades lämna tillsammans med sin son efter två veckor. Hon och sonen befinner sig nu i England.
Översättning från ukrainska Mikael Nydahl.
1 kommentar:
En text man bör tvinga sig att läsa genom tårarna. Dessa satans mördare och föraktfulla lögnare.
Skicka en kommentar