 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Sommaren 2010 återvände jag till äldre litteratur från det vi kallade "Östeuropa", ibland ”folkdemokratierna” och mot slutet av epoken ”realsocialismen”.
Med Reiner Kunze från DDR började jag, hans miniatyr De underbara åren. Boken är endast 113 sidor men lyckas i förtätad form skildra hela den mardröm som "realsocialismen" innebar: angiveri, snörpta drömmar, kuvat liv. Den består av mycket korta prosastycken som på ett förrädiskt vardagligt sätt berättar om livet i den absurda teater som av naiva västmedborgare kallades "Tysklands bättre halva". Hade jag levt i DDR för bara en vecka så hade den räckt för ett (med all säkerhet misslyckat) flyktförsök till Förbundsrepubliken.
”Hon tyckte att massorna, hennes vänner alltså, absolut måste få se det färgglada vykortet som hon hade fått från Japan: en affärsgata i Tokyo på kvällen. Hon tog vykortet med till skolan, och massorna lät vid den exotiska anblicken små tuggummibubblor explodera mellan tänderna. På rasten fick hon en varning av klassläraren. En av hennes skolkamrater hade låtit honom veta, att hon inom skolans område bedrev propaganda för det kapitalistiska systemet.”
Längre än så är inte den texten och ändå blottlägger den hela kafkasystemets orimlighet: det var och förblir upp till medborgaren att bevisa sina goda avsikter. Den totalitära staten har alltid sista ordet - upptuktelse, fängelse eller nackskott.
3 kommentarer:
Tack för en påminnelse att jag är ytterst bortskämd!
Men jag gnäller ändå...
Nu ,för tillfället,!håller min äkta hälft och jag på att jämföra julborden i Jakobstad.
Ett bokat.
Skall vi slå till med två ytterligare?
Obs
Gångavstånd.
Målsättning: hålla vår nya målsättningsvikt efter trettondagen 2023!
Boktipset skall beaktas.
Ser fram mot kröningen av Jeppis Lucia på tordet den 13.
Inga kravaller för att hon är vit och har ljus i hår eller dylika nysvenska
tilltag.
Ja, lättare andas i Finland.
Tack Skepparn för din tänkvärda kommentar!
Jag har boken i hyllan här och läste nu "Schießbefehl",
Skicka en kommentar