Den tropiska ön Mayotte i Indiska oceanen är fransk

                                                             

Nathacha Appanah: Våldets vändkrets (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

Vill man läsa litteratur där människorna framställs som antingen goda eller onda är Nathacha AppanahsVåldets vändkrets ingenting är fästa sig vid. Vill man däremot utsätta sig för det osminkat och brutalt verkliga har jag svårt att se att någon annan roman just nu skulle vara bättre lämpad.

I Våldets vändkrets stiger vi rakt ner i ett mänskligt helvete. Råbarkade och livsmärkta kan de te sig, men de män som framträder är ändå bara unga
pubertetspojkar. Det man blir i 14-15-årsåldern bestäms ju inte minst av de faktiska omständigheterna. I den här romanen är de brutalast tänkbara.

Romanens centralgestalt är Moïse. Hans mamma har förskjutit honom. Har man ett svart och ett grönt öga är man alldeles bestämt besatt av djinner och det kan hon inte uthärda. Det blir sjuksköterskan Marie som bestämmer sig för att ta hand om honom. Men han blir så småningom lämnad helt ensam i det getto, den kåkstad, som kallas Gaza men som egentligen är ”den missgynnade stadsdelen Kaweni i utkanten av Mamoudzou” på den tropiska ön Mayotte i Indiska oceanen. Den är förstås (!) fransk.

Man skulle kunna säga att de är de redan döda som talar till oss i romanen. Jag ska inte gå in på den omständigheten, ty det vore att förstöra en gripande, stundtals obehagligt realistisk, historia om överlevnad och undergång i just vår egen tumultuariska tid.

Jag kommer i alla fall inte att glömma Moïse, gettobossen Bruce och Marie i första taget. Inte heller kommer jag att glömma varför de alla är uppspolade på just denna gudsförgätna plats i världen. Så blir det med riktig litteratur. Den äter sig in i läsarens undermedvetna, på gott och ont.