Julafton, strängt regisserad i krigstid

Jul i Camden 2015. Foto: A.N.

Igår, på Lillejulafton fick jag det bästa en gammal man kan få. Min äldste son kom med sitt yngsta barn. Han är mitt sexåriga barnbarn och en, liksom sin pappa, mycket språkbegåvad liten människa. Han växlar helt friktionsfritt mellan sina två språk, vilket är en stor glädje för mig, eftersom jag bara förstår hans svenska.

Julklappen jag fick var ett inramat foto, som tagits på hans skola, där han nu går i första klass. Han fick i sin tur ett presentkort så han kunde köpa lite Lego, hans favoritsyssla.

I dag firar vi två här hemma en klassisk julafton. Ingen gran har vi, men däremot en vacker bunt ris från tallskogen vid Östersjön. Vid den lägger vi årets klappar som kommit från Sverige, Danmark, Finland, Japan och Kosova/Albanien. Och så har vi köpt var sin liten blygsam klapp till varandra.

Julbordet dukar vi mitt på dagen; hemlagad brunkål, handrullade nötfärs-köttbullar, prinskorv, rödkål, julskinka med stark senap, och till efterrätt en klassisk Ris à la Malta. Drycken blir en lagom stark julöl och en enda snaps. Senare i helgen blir det lutfisk med en härlig vit sås, starkt kryddad med senap.

Vi glömmer inte Ukraina. Vi minns vad som pågår och vi läser dagligen på hos Meduza och Cornucopia. Varje gång en rysk vapendepå eller militär flygplats brinner blir vi nöjda.

Bild från Oryx