Julen och kriget fortsätter. Dagsdosen. En mardröm

Pappa undervisar barnhemsbarn i det forna Jugoslavien på 1970-talet. Naturligtvis skulle Tito finnas med.

 

När jag nått dagsdosen tre liter 

och lagt till ett sexpack

har jag nått den station i helvetet

där sjukdomarna upphör att spela roll.

 

När en galen kvinna stiger på bussen

och vill ha min sittplats besvarar jag

hennes aggression med samma mynt. Hon

skriker: ”Din jävla slappkuk, du är inte

handikappad” och jag svarar: ”Jävla kärring,

passa dig så jag inte slår dig på truten”. 

Resten av resan fortsätter förolämpningarna. 

Jag stiger av bussen och hon skriker: 

”Kommer du till Hässleholm ska vi nock slå ner dig”.

Ingen på bussen reagerar annat än med en gäspning. Varje tid har sitt språk.

 

När jag nått dagsdosen

och mardrömmer mig genom natten

håller flugorna över ögonen sig borta.

Bara bilder av människohelvetet

fladdrar förbi.

Varför talade ingen om de sönderskurna

kvinnorna i Ukrainas källare

vid middagsbordet? Det finns ett svar:

ett visst mått av civilisation hålller oss

tidvis borta från barbariet.

 

När jag nått dagsdosen vilar jag redan

före lunch för att känna händernas milda

stillhet efter förmiddagens skakande.

Det finns ingen stillhet utan dagsdosen.

 

Vinet är inte bara ett fängelse. 

Vinet är också den större friheten bortom plikten. 

Kristian Lundberg erbjöd mig en dag 

tillsammans med ”några kannor vin”. 

När han tre veckor senare

dog stod Kulturparaden upp i pressen och talade samstämt om dagsdosen poesi. 

Ingen sa ett ord om knarket och nederlagen, 

inte ens den brottslighet han deltog i,

och själv beskrev i sin sista bok,

fanns med i minnestexterna.

Vi minns varandra selektivt, om alls.

 

Var det också där ett visst mått av civilisation som hindrade oss att tala sanning? Inte alla lät sig hindras. Jag satt i den stora tomheten efter Anne-Marie Berglund och undrade vad som skulle 

komma efter den. Kan en tomhet, specifik och omfattande, alls 

ersättas av något annat? 

Kan tomheten efter Arne Tegnér 

och Anna Wahlgren bli annorlunda?

Ja, det kan den, ty de var andra människor.

 

150 människor trampades ihjäl i Seoul. Deras död som symbol för Massans makt hade kunnat vara ett nytt kapitel i Canettis bok. 

Varje massdöd som inte är krig vittnar

om människans drift in i massan. 

De som saknas är så ofattbart många. 

Hur kan man saknas i en samtida storstad? 

Vad krävs av mig för att jag ska saknas?

 

Jag lever med litteraturens stora men sitter

ändå till kvällsmaten med Agatha Christies berättelser filmade. Dagsdosen fortsätter medan Orientexpressen ångar vidare över vidderna. Dagsdosen nås inte ens på slutstationen utan strax före tandborstningen och nattlampan.

 

Vill jag använda Ozempic istället för insulin? 

Jag ansätts av frågan varje gång jag är

på kliniken. I Svenska Dagbladet läser jag

att den används som bantningsmedel i USA.
Var gick det fel? När blev jag dubbelt så stor?

Jag måste uppnå dagsdosen.

 

Levde jag under Putin-fascismens direkta träffar vore jag död. 

Men jag lever under Putin-fascismen ändå. 

Hans makabra dödsmaskin hotar också min by. 

Världen är en sammanlänkad funktion av 

livsmedel, bränsle och el. 

Varje dag avläser jag el-priset 

och vi talar om hur nästa månad ser ut.

 

Vintern är inget hot. Vintern är en årstid. 

Jag har allt en man behöver för den: långkalsonger, mössor, vantar, filtar. Det är inte första gången jag sitter läsande med 17 grader i rummet. 

Skulle jag rädas Putin-vintern? 

Då vore jag varken solidarisk eller medkännande, 

som det heter på vårt gamla nyspråk.

 

Varje ukrainare som angrips är min broder eller syster. 

Varje Putinvän är min dödsfiende. 

 

Är Monet och van Gogh värda att föraktas så till den grad att potatismos och färg kan kastas på dem? 

Den rörelse som vill miljö utan olja visar sitt förakt för kulturarvet.

Skulle Vermeers flicka med pärlörhänge vara så lite skyddsvärd att de kan limma fast sig vid henne utan att vi skriker av smärta?

 

Jag är ingen nyhetsredaktion. Jag är inte ens journalist. 

Hela mitt liv har jag publicerat mig i tidningar och tidskrifter. 

Men hela mitt liv har också äcklet över medierna 

legat som magsyra och skvalpat i min gom.

 

Jag föddes in i framtiden. Det visste jag inte då.

Inte ens framtiden fanns vid min födsel.

Allt var förflutenhet och Hitlers, Stalins och

medlöparnas tid låg som ett täcke över våra

barndomshem. Föräldrarna hade genomlevt

det kriget. Aldrig mera krig! De skrev och sjöng

när de nya krigen kom. Mellan Sarajevo, Prishtina och

Kiev går det röda, blå och rosa linjer av erövringslust

och massdöd. När blev vår födelsetid deras dödstid?

Pappa satt i Dubrovnik och Korcula, målande i frihet

medan Tito torterade hans kollegor.

Jag satt i Tirana och Durrës, skrivande och drömmande

medan Hoxha torterade mina kollegor.

Vilket rätt har jag att ta ordet frihet i min mun?

 

Vilket Europa förstod vi? Förstod vi Berlin 1956, Budapest

samma år, Warszawa som pakt och praktik, Bukarest före 1989 

eller Prag efter våren 1968? 

Jo, vi kunde läsa Charta 77, jo, vi kunde se, höra och 

förstå också det dunkla.

Vi reste till Polen för att bistå Solidarność . Vi var stolta över det.

Vi kunde aldrig säga sanningen fullt ut.

Vi hade varit medlöpare som tonåringar.

Vi hade fortsatt med det utan att rodna.

När vi föll, föll vi som statyerna i diktaturerna

utan att ens ha vuxit till skisser.

Skadorna vi ådrog oss var psykiska.

Våra lögner stod inte skrivna i pannorna.

 

Jag måste uppnå dagsdosen. Nykter vill jag dö utan smärta.

Flugorna upptar mitt synfält. Läsningen är över.

I alla år, fram till dagen jag fyllde sjuttio

hade jag inbillat mig något annat.

 

Vi visste inte att Sarajevo skulle upprepas i Kiev.

Vi visste det mesta om Sarajevo, vi var inte passiva.

Skillnaden kan se försumbar ut, men var

av principiell sort. Varför bry sig om Sarajevo? Alla

vet väl att Balkans folk mördar varandra. Sådant

dunkelt tal används aldrig om Rysslands våldtäkt

på Ukraina. Det vi gjorde för Sarajevo gör nu våra barn

för Kiev. De vet bättre än de flesta som föddes in i framtiden.

Det är inte mycket, men det är avgörande.

Också jag måste uppnå dagsdosen.